Efter livet en saga om de levande

Efter skolan

När skriver du lönlösa papper igen
Var det för att jorden ser ut som den gör
Hade mörker givit dej lugn under en gravsten,
hellre än att leva era dagar till

Man glömmer sina drömmar, mål förfaller
Syftet förmultnar och bildar en botten, där du står upp till
axlarna fylld av din egen svarta sörja
Helt plötsligt söker du svaren i slammet, kryper längs
tapeter, stirrar smått fördärvad,
kvar nns endast känslan och du vet att den är fel

Jag har golv i mitt rum, allt jag tänker nns här
Lika bra att sova sig död, akta tungan från musten,
bryta alla ngrar som pekar mot ljus
Det är dax nu, solen skall gå upp, du skall dö,
som ett tecken på att allt du gjort var igår

Förövrigt badar små barn efter skolan, tvättar sig i håret,
löser gåtor med familjen

Hela världen är ett signikant jävla under
Farfar, farmor, trots är ni borta nu, för evigt och kanske

Vad döljer sig bakom den som segrade slaget
Är hans rygg lika varm som känslan av att vinna
Är det ni som skriver min framtid i handen

Eller är det bara så, jag måste lösa allt själv

Man väntar här, förstår inte tiden,
att allt man kunde gjort passerar utan handling

Mord

är en tavla att stirra sej blind på, ett självporträtt kanske
eller en ond mans gärning, hur man än bär sig åt är en
sådan dag möjlig, så varför då bygga på ett slott när det
kan raseras, bara sådär, vilken period som helst

Ja

man lever i en blygsam tid och den mättar sig själv med
TV kontroller

Ja

jag kan bli en av dem, vet inte om jag vågar,
lägga första stenen, polera första vapnet

Ja

jag har visserligen lovat mig själv, har stått öga för öga
med min spegelbild,
då jag tänker tillbaks, nner jag mig själv skjuta upp på
de löften jag avlade
Inte konstigt en onykter man sitter försjunken i skräck på
en bar för reektionshandikappade

Ja

jag är sån, det står en man i mina speglar,
säger ingenting, bara tomhänt och tyst

Nog tycker de esta att jag är en idiot,
att jag med handen bär färg till förbjudna platser
Nog tycker de esta att jag skenar på vägen

- Han gör ingenting bara super o förstör

Och det är sant, jag gör ingenting, det ser ut så,
man arbetar så, när man lever på andra
Ni är inte kloka, jag kan se er härifrån,
hur ni med kreaturskroppar samlar strån till stacken

Är det så man bygger välfärd
Är det det som kallas stolthet

I så fall tänker jag aldrig sjunga med er,
ni förstår, dessa tankar är en hopplös bana

Lögner ®

ja, man är baserad på dom

Svek

självklart, mot den mänskliga rasen

Plåster

min själ, de lagar sig så

Sprit

Ja, de förökar sig så

Människovirus krälar på jorden, konstruerar kraftiga
bomber som river upp sår,
likt såpa och skum i ditt luftsystem,
svårt att andas då va
Du vet vad som gäller,
ändå är din stolthet allt du beror på

Så samla dina grässtrån till stacken människa,
i mina ögon är och förblir du en myra
Skygg som ugglan i skogen, ja,
introvert egentligen och helt utan vänner

Lyckan är något hon söker genom livet,
tills dagen hon faller på grus o försvinner

Uträkning:

Liv × Lyckan Svåra decimaler
Svåra decimaler Olycka De facto
De facto × Vardag Drastiska åtgärder
Drastiska åtgärder Någon form av drog
Någon form av drog ≈ döden

Svar:

Döden -80 år Lycka

Slutsats:

Lyckligare än döden kan ingen vara

*

det är så kallt här
en saga
om de levande
är allt jag har
o den börjar med en man
som iakttar sitt jag
på långt håll
kväver sina tankar
han önskar tiden
ska ta slut
hoppas på gud
ett evigt liv
samlar stjärnor i handen
ligger dubbelvikt på stigen
som leder
hem till dig

det är så mörkt här
kapitel
blad för blad
det gör mig så ont
små barn sjunger falskt
världen brinner
och de förlorade skriker
en psalm
som handlar om ro
någonstans
ber om förlåtelse
med hundögon
tänker aldrig
hur lätt det är
på en lugn plats
ekar inga böner
nns inget underlag
för sorg

det är så dystert här
du som tappat kontrollen
framför TV brus
res dig
sätt färg på grå tapet
kritisera svärtan
i morgonbladet
för jag ser helst
att något händer här
historia
upprepar sig själv
ni är usel lektyr
sedan skapelsen
och dess introduktion
är ni antiklimax
blad för blad
bok för bok

så mycket självdöd här
din mor sjunger
sista versen
på din uppfostran
har gått i land
på en ensam ö
utan ett farväl
som indikerar en chans
men vad spelar det för roll
du blir precis som hon
bördig jord
torkar ut
brinner upp
i en explosion
ett sandkorn i rymden
en obemärkt partikel
som vår mor nu

*

Av Daniel Dahlström 12 dec 2001 09:45