Modiga medborgare mot terrorism

Året är 2001. Det är fredag, närmare bestämt den 23:e november. Eldkvarn ska spela på Frimurarlogen, en dansrestaurang i centrala Örebro. Många hundra har slutit upp, kanske är det tusen som har kommit. Stämningen är hög. Det är fest och musik och dans. Starköl, rödvin och klirrande groggar hjälper till att lösa upp hämningarna. Publiken är blandad, välklädd och än så länge städad.

En av stadens söner kommer in. Här bodde han i 35 år innan han flyttade till Stockholm och blev yogalärare. Som sådan är han väletablerad, anlitad av grupper och företag som Sveriges Radio och Sveriges Television. Yogaläraren är omskriven i Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Han känns igen av ett fåtal med huvudet på skaft. Det är inte första gången han besöker Frimurarlogen.

Men i kväll ska något märkligt hända.

Det började redan i kön utanför. Stirrande blickar, tissel och tassel, några skrattar öppet. Inne i lokalen trappas det upp. Hånleende ansikten som vänder sig om, ohörbara kommentarer. På dansgolvet blir han genast kränkt och förlöjligad av en störd individ som vill slå av honom huvudbonaden. Yogaläraren blir rädd, går av golvet och ställer sig i baren.

Men han blir inte lämnad ifred. Flera gånger ställer man sig rakt framför honom och blänger utmanande. Uppsvällda broilers vill skrämmas och spelar med musklerna. Andra blåser rök i hans ansikte. En kvinna kommer fram och drar honom i skägget. Någon skriker:

"Talibanjävel! Vad gör du här?"
"Titta! Usama bin Laden!"

Modiga medborgare i kamp mot terrorismen. De har matats med bilder på den hemska fienden. I händerna på den globala politikens aktörer har de programmerats till viljelösa nickedockor. En förlängd och blint slående arm för det kollektiva kravet på hämnd. Danspubliken blir en månghövdad hydra. Enligt formeln turban skägg taliban fiende går den till angrepp.

"Jag kände mej som ett djur, det var lynchstämning. Jag kände fara för mitt liv", berättade yogaläraren. Han tror att medvetenheten sjunker ju längre ut på landet vi kommer och upplever klimatet i Stockholm som mer tillåtande.

Fördumningen skulle alltså stå i direkt proportion till antalet mil från närmaste storstad. Delvis. Men jag har svårt att förstå sådana här människor och blir både förbannad och rädd. Vågar jag låta mina barn växa upp i ett sådant samhälle?

Talibaner har åtminstone vett nog att identifiera sin fiende. Här hemma drabbar hatet vem som helst. Vi anklagar dem för att vara fanatiska och slår oss för bröstet inför den egna förträffligheten. Sedan går vi till attack mot närmaste medmänniska. Mobbning och rasism har blivit vardag. Att vara annorlunda är farligt. Allt som inte känns igen är ett hot mot den egna identiteten och måste undanröjas. Det handlar inte om talibaner eller terrorister längre. Problemet är ett annat.

Jag tror inte på nationalstaten, att vi skulle vara närmare förbundna med varandra bara för att vi råkar bo inom samma lands gränser. Dessa skiljelinjer finns ju inte annat än som en ren abstraktion. Alla människor står varandra lika nära. Vi är alla delar av ett och samma helt. Jorden tillhör alla. Men genom historien har vi givit mandat åt pratmakare och lögnhalsar att definera verkligheten, dra upp gränser och skapa skillnader mellar människor och folkslag. En utmärkt grogrund för rädsla, hat och konflikter.

Jag önskar att någon ville förklara varför vi låter det fortsätta århundrade efter århundrade. Det finns inga skillnader. Annat än till det ytliga.

I det här fallet ett skägg och en gul turban. Året är 2001.

Av Richard Englund 05 dec 2001 09:29