En ordbajsares vedermödor

Efter att än en gång blivit snuvad på den där oerhörda summan med pengar som två personer varje månad belönas med här på Sourze började jag fundera på vad jag egentligen gör för fel. Jag satte mig ner med en kopp te och läste sedan Tobias Jeppsons urladdning i de båda artiklarna om social fobi, för vilka han helt rättvist belönades med 10000 kronor. Ganska snart kom jag fram till den stora skillnaden mellan mig och Jeppson: Han har något att berätta, något viktigt att säga. Detta visar han inte bara i "Att leva med social fobi" utan även i de andra texter han har publicerat här på Sourze.

Jeppson och hans likar tillåter sig att bli provocerade av det som händer runt omkring. De bubblar av ilska och har en massa att säga om vad som är rätt och fel i samhället. Dessutom vågar de ta ställning, vilket innebär att de får en massa åsikter att representera levererade fram till dörren. På lådan med åsikter står det "Hur du ska tycka och inte tycka". Sen krävs det bara att man spelar arg på det som tycks av den motsatta sidan. Enkelt och bekvämt kan det kanske tyckas, men det ska ändå ganska mycket till för att helhjärtat våga stå upp för det som står på papperna i lådan.

Låt oss säga att jag köper Moderaternas åsiktspaket. Det är inte så svårt att hålla med om vad de tycker i en del frågor. Vi måste till exempel motverka de långa vårdköerna och detta gör vi bäst genom att tillåta privat sjukvård. Ingen kan väl säga att det är bra med vårdköer, att folk måste få känna att de är sjuka innan de är värda att få vård för vad de lider av. Klart som fan att vi ska ha privat sjukvård! Det säger ju sig självt att det kommer att leda till kortare vårdköer och bättre sjukvård. Dessutom kommer jobben att öka. De som motsätter sig detta är dumma vänsteridioter som inte kan hålla i sina egna pengar eller ens orkar tjäna ihop till dem.

Jag kan också köpa hem "vänsterlådan" och föra ett lika logiskt resonemang fast med motsatta åsikter. Då blir det inte tal om någon privatisering. För det är väl inte så svårt att fatta att det bara kommer att leda till ökade klassklyftor där de fattiga inte kommer att ha råd till den bästa vården eftersom den kommer att kosta för mycket. Fattiga kommer heller inte att kunna gå i samma skolor som de rika därför de har inte råd att betala de löner som alla topplärare kräver på de privata skolorna. Därför får de dras med att bli utbildade av trötta gamla skolfröknar och nervösa vikarier och därmed förbli fattiga och utsatta för resten av livet. De som motsätter sig detta är dumma högeridioter som har ärvt en massa pengar som de inte vill dela med sig av för då kan de inte köpa en ny bil.

Det är lätt att hålla med bägge sidorna i detta fallet, liksom det är i många andra frågor. Jag kan inte välja sida. Därför har jag heller inget viktigt att berätta utan velar istället omkring i en gråzon där jag klagar på att jag inte vinner tävlingar på internet och uppfinner fjantiga allergier för att ursäkta min lathet. Och när jag väljer att göra ett ställningstagande så kan jag inte låta bli att lägga an en ironisk ton som gör det svårt att verkligen ta det jag skriver på allvar.

Jag har heller inte haft någon svår uppväxt som jag kan skriva om och jag har egentligen inte så mycket att klaga på i samhället. Det är ändå ganska hyfsat, tycker jag. Jag ser inte heller på H&M med vrede och jag kan till och med säga att smalt är snyggast. Jag är inte arg på USA för att de bombar Afghanistan. Lika lite är jag arg på terroristerna för att de förstör för kapitalismen. Jag är väl helt enkelt för mottaglig för alla sorters åsikter och saknar mod till att ställa mig på en av sidorna.

Nästa gång kommer jag därför att skriva om hur fantastiskt det kan vara att gå på tivoli. En tokrolig skildring om en familjs nöjen och vedermödor på ett populärt nöjesfält. Tyvärr vet jag redan att det inte kommer att ge mig några 10000.

Av Arvid Jurjaks 05 dec 2001 14:03