Vad är ett ideal?

Tjejer/kvinnor mår dåligt. Pojkar/män mår också dåligt. Varför?

Det är en bra fråga. Jag är inte den som sitter inne med alla svaren då skulle jag vara Sveriges mest välbetalda psykolog, men jag kan i alla fall tillåta mig att tänka högt.

När jag tittar mig i spegeln möts jag av Lena. Ett 35-årigt ansikte som inramas av brunrött hår. Ögonen som tittar tillbaka är gröngrå och kinderna ser lite sådär äppelkäcka ut. Inte så många rynkor men en del grå strån. Jag gillar dom, tycker det är ganska läckert när det blänker till. Ibland trycker jag in en toning, men det är så bökigt att det blir ganska långt mellan gångerna.

Ställer jag mig i profil och låter blicken vandra ner en bit, möts jag av en mage som bullar ut lite. Det ska rymmas både äggstockar och livmoder under skinnet, så det är inte så konstigt att den inte är helt platt. Nyper jag tag i sidorna samlas en viss mängd med underhudsfett mellan fingrarna. Lite retfullt, eftersom jag skulle kunna vara utan. Med träning och bättre kost, skulle jag kunna vara riktigt smal. Modellsmal.

Jag har alla förutsättningar. Smal benstomme och hyfsat lång. Varför väger jag då 61 kilo, istället för 55? Därför att jag faktiskt inte bryr mig längre. Mina goda ostar försakar jag inte längre. Jag struntar om mina kalla öl bullar ut min mage ett snäpp till. God mat tillagad med kärlek är en makalös sinnlighetsfest. En fest jag inte längre vill vara utan. Att kombinera den festen med hård träning, tilltalar mig inte. Min tid är alldeles för dyrbar.

Men så var det inte när jag var ung. Inte för att jag hårdtränade, men jag föddes i slalombacken och bodde där till jag var 16. När jag fick andra intressen pojkar, pojkar och pojkar tillbringade jag allt mindre tid i min älskade backe. Vilket innebar att jag ökade i vikt. Inte mycket, ett par kilo bara, men det var så retfullt. Jeansen blev misslagom trånga och jag drog in lite grann på kosten. Jag behövde ju inte äta lika mycket längre.

Utan att jag märkte det, var jag plötsligt nere på 50 kilo. Det är ganska lite på mina 172 cm, men jag mådde fin-fint. Min första egna lägenhet, skaffade jag när jag var 18 och varje morgon när jag gick ut till köket, gick jag förbi hallspegeln. När jag såg mina höftben i profil, tyckte jag faktiskt att det var estetiskt tilltalande. Det här var vid tiden när dom allra första så kallade supermodellerna gjorde entre. Och jag var lika smal som dom!

Jag var aldrig riktigt sjuk. Jag spydde aldrig, grät aldrig, behövde inte gå till en psykolog. Jag var en av dom som klarade sig, mest av en slump faktiskt. Vi var i Stockholm och shoppade, och där i omklädningsrummets obarmhärtiga sken såg jag ett skelett. Jag kunde räkna varje revben. Det skakade om mig så till den grad att jag gick till närmsta pizzeria och åt, en hel pizza! På den tiden blev jag mätt på en kvarts, men jag satt där, tuggandes, tills den var slut och jag proppmätt.

Varför var jag då nära att bli ännu en av dessa självspäkande tjejer?

Därför att jag var ung. Jag var ung, mottaglig och insöp alla trender som kom. Ungdomar gör det. Dom är så mottagliga för alla intryck, att det inte alltid behövs djupa underliggande psykologiska orsaker till ätstörningar. För mig var det så. Jag såg, tog emot och försökte anamma. Och jag tror att det finns ungdomar även idag som gör samma sak. Den del som inte lider så mycket utan i sin osäkerhet försöker följa ett ideal.

Ett ideal som styrs av marknaden. För visst är det så. Varken du eller jag väljer vilka ideal som för tillfället råder. Men när idealen inte bara utlöser sjukdomar, utan även skapar dom, är det dags att låta dom förändras. Och det handlar inte bara om tjejer. Det handlar även om unga män. Unga män som knaprar ryssfemmor tills hjärtat vuxit till storleken hos en oxes. Unga män som tappar humöret, potensen och livsglädjen. Dom är lika styrda av ett kroppsligt ideal, som tjejer är.

Har det inte börjat barka iväg lite? Varför ska vi människor alltid envisas med att försöka nå det ouppnåeliga? Någon säger nu kanske: för att utvecklas. Vi måste sträva framåt för att utvecklas. Då ställer jag en motfråga. Är det utveckling att sträva mot den felfria kroppen, spyendes, självspäkandes och injicerandes? En muskulös kropp, glänsande av olja, där varje muskel är pumpad. En mager kropp, där brösten är stenhårt fyllda med silikon. Är det ett ideal vi verkligen vill ha? Är det den väg vi borde röja, när vi tar mänskligheten framåt?

Jag har som sagt inte alla svaren, men jag misstänker att för dom 200 000 som lider av ätstörningar, och dom ytterligare xxx antal tusen som lider av dopingmissbruk, torde svaret vara självklart.

Av Lena Vikberg 04 dec 2001 09:34