Förlåt mig Sourze! Jag är en samhällsfara

Tänk att allting då ska gå fel. Tänk att jag aldrig lär mig av mina misstag, är det inte det som är meningen med misstag? Egentligen går vi bara omkring i små bubblor, med bomull i hjärnan, och tror att vi är oövervinneliga. Tills det händer.

Det händer inte mig
Det händer bara dig
Och du är inte nån jag känner

Okej. Here goes. Min vän övertalade mig att skicka ett skämtsamt sms till hennes före detta pojkvän. Han var nämligen störd, och skickade massa sms till henne, som om han skrev till sin nuvarande flickvän. I alla fall, klockan var sex på morgonen, och då verkade det som en bra ide att skoja lite med denna störda före detta pojkvän, vi kan kalla honom Ole. Så jag skrev nånting om att han kunde väl komma över och ha lite kul. Och han skrev tillbaka! Klockan sex på morgonen, börjades det "jaha vad heter du då, vart bor du då" och så vidare. Jag ljög ihop nånting om att det var fel nummer och trodde att det skulle vara slut med det. Men ungefär en gång om dagen, kom det: "Hallå, kan du inte säga var du bor" "Hallå hur gammal är du, kan vi inte ses kraam" och så vidare. Jag tyckte det hela var mycket obehagligt och ignorerade sms:en. Sedan började det ringa. Från dolt nummer. Jag vågade inte svara, utan ringde till Hannah för att beklaga mig, som bekräftade att han hade dolt hemnummer. Imorse hade jag två missade samtal från hans mobilnummer, mottagna 03.04. Jag ignorerade även dessa.

Dagen har tillbringats i läsfotöljen med Harry Pottertvåan för hundrafemtionde omläsningen, med en kort paus för övningskörning, då jag fick höra "det där var ju verkligen skitdåligt parkerat" tio gånger, fick en talande tystnad tre gånger då motorn dog, innan vi åkte hem.

Klockan fem åkte jag in till kontoret här på Sourze för att skriva en text tillsammans med Lia om när vi var på klubb i onsdags. Jag ringer då Hannah för att beklaga mig över Ole. Vi kommer överens om att jag ska sms:a att jag och min pojkvän inte uppskattar att han ringer och sms:ar hela tiden, och ska sluta med det. Jag gör så. Sedan upptäcker jag att jag tappat bort presentkortet på 400 kronor som är Hannahs. Jag blir arg och slår näven i bordet, neeeeeej jag slog visst näven i datorn. Datorn börjar hosta ömkligt. Knack knack knack, säger det från dess innandöme. Mitt inre blir till is och jag startar om datorn. Till min stora förtvivlan går datorn endast igång till 41 procent av genomförd Scandisk. Den har alltså gått sönder. Jag har haft sönder Jennie Dielemans dator. MÖRDAT den. Mobilen piper till, det är Ole. "din lilla skit, tror du jag går på att du har pojkvän eller." Dethärhänderintedethänderinte.

Sånt här händer verkligen bara mig. Äh, det var väl ingenting, tänker ni. Otur bara. Men förstå detta. Sådana här saker händer mig minst en gång i veckan. Det är omkullvälta glas på lärarens viktiga papper, när jag bara ville ge henne blommor på katedern. Det är att koka över mjölken sex gånger i rad, utan att lära sig nånting av misstagen. Det är att laga mat i 300 grader, och missa raden i receptet där det står "sänk till 150 grader". Det är att luta sig mot nymålade väggar, peta på stelnad grön färg som brister så hela armen blir grön när jag är på ett läger i en vecka till där det inte finns någon lacknafta. Det är att värma handduken i ugnen så den börjar brinna, för att det stod på hårfärgningspaketet att en varm handduk skulle viras runt mitt huvud. Det är att färga håret lila, och skrubba ansiktet rent från färgfläckar medan färgen verkar i håret, för att sedan skölja ur färgen så den lila färgen fastnar i ansiktet, så jag liknar ett blåbär. Att sedan rymma hemifrån i ren förtvivlan, och skrubba ansiktet med svinto, var inte heller världens smartaste drag. För att inte tala om min stackars pappa som oroade ihjäl sig när jag inte kom hem. Jag gör mig själv illamående.

I teveserien Simpsons råkade Homer göra nånting dumt, typ bränna ner sitt hus eller nåt, och då fick han vara med i ordboken. Det var ett foto på honom och bredvid stod det "to make a homer - to do something extremely stupid". Ja, i verkligheten borde det vara mitt foto där.

För att inte tala om alla saker jag tappat bort. Vann ett stipendium i nian, på tvåhundra kronor wow och jag tappade bort checken. Jag ringde banken från Stockholm, dit jag precis flyttat, och frågade om jag kunde få ut pengarna ändå. Ja, det kunde jag men jag måste åka till Flen för det. Så jag åkte till Flen, och löste ut mina pengar, och ja, tågbiljetten kostade tvåhundra kronor. Jag tappade kvittot som skolan behövde för att jag skulle kunna kvittera ut mina femhundra kronor jag lämnade som säkerhet när jag började ettan. De pengarna kommer jag aldrig se igen. Jag tappar alla mina vantar, halsdukar, mössor, byxor, halsband, ja allting som inte sitter fast på min kropp. Häromdagen fick jag panik för att jag tappat bort mobilen, letade i fickor och väskan, tills det gick upp för mig att jag stod och pratade i den.

För ett år sedan var jag på en lägenhetsfest. Det var alldeles övertjockt med människor där inne. I trappuppgången stod tre typer, som jag glatt bjöd in på eget bevåg. Well, få se, min mobil blev snodd. Min plånbok blev snodd. Någons busskort blev snott. Jag var helt förstörd. Dagen därpå tappade jag mitt alldeles nya terminsbusskort, eventuellt blev det snott ur min jackficka. När jag skulle åka hem, så tänkte jag köpa en remsa, men vid tunnelbanestationen stod det "varsågod passera" så jag passerade. Naturligtvis blev det kontroll på tåget, och jag sa som det var, det stod varsågod passera. Kontrollanterna ringde upp spärrvakten som förnekade allt, sa att han suttit där hela tiden. Jag bröt ihop, grät som fan medan de skrev ut en böteslapp på 600 kronor till mig. När jag kom fram till Bredäng så ringde jag upp min dåvarande pojkvän och bölade att jag blivit kontrollerad och han intygade att jag inte sett i syne, det STOD varsågod passera. Kontrollanten hade också gått av i Bredäng och hörde mig grina, och förbarmade sig. Han rev boten. Det var ju bra i alla fall. Nästa dag köpte jag ett nytt busskort för 1500 kronor. Tror fan om jag inte tappade det också! Jävla förbannade skit, jag kunde bara skratta. Det var fan inte sant. I och för sig totalhysteriskt skratt men ändå. Jag köpte ännu ett kort, månadskort denna gång och gick och fikade. Dit kom senare min räddande ängel, min vän som hittat mitt kort på Konsum. Tur tur tur. Jag tror det var den dagen jag kvalificerade mig för ordboken - to make a Kee.

Det enda jobb jag inte haft var på Vivo. Några dagar innan det var meningen att jag skulle börja jobba, ringde jag och frågade när jag skulle komma. De fattade ingenting, vadå vem var jag? De hade inga uppgifter om att jag skulle jobba där. Jaha, men Marja är på semester och hon har inte sagt nånting om dig. Nä schemat är fullt nu, du kan inte jobba här. DÖ VIVO HÖGALIDSHALLEN!

Det finns inte en lyktstolpe jag ej gått in i. Jag var den enda som ramlade av hästen när jag gick på ridning. Sen kom jag inte upp i sadeln igen. Jag är som en enda lång lång John Candyfilm. Doldakameranversionen av Truman show. Vem annars skulle lyckas bli biten av nåt djur i en madrass och en katt under en loppet av fem timmar?

Och nu har jag mördat Jennie Dielemans dator. Och en psykopat har mitt telefonnummer.

To make a Kee - att alltid göra bort sig, ramla omkull, säga fel saker, omedvetet göra skoj av den persons förälder som just dött, snubbla i trappor, bränna upp handdukar, få espressomaskiner att explodera, rycka bort dörrhandtag, pilla ner chokladkakor i vitlökspressen när varmvattnet är avstängt, tappa byxorna, kräkas i slussenrabatten, sätta äggklockan i örat på den sovande hunden, och ge den men för livet. Inte sätta fast vattenflaskan på hamsterburen så hamstern jag skulle ta hand om åt en kompis nästan dog. Titta på video i samma kompis hus, för att sedan upptäcka att bandet som satt i innan var programmerat att spela in typ sex olika teveprogram. Häfta rakt ner i bordet för att se om det skulle bli nåt märke.. trampa på en katt, slicka på en stolpe, säga jävlar i kyrkan, fråga ett jehovas vittne när hon fyller år, tvätta kläder utan tvättmedel, trycka på record istället för play, spela över pappas pinkfloydband med mig själv som sjunger barnvisor, skriva "vill du inte ha mig längre baby, varför ringer du inte!" till min kompis - utan att veta att det nu mer är hennes pappas mobil. och så vidare.

Hej jag är en samhällsfara. Lås in mig i en madrasserad cell. Jag är en mördare av datorer. Jag är en djurplågare. Jag borde inte få existera. Skjut mig snälla nån.

Det enda positiva just nu är en artikel i Metro om en kottforskare. Jag måste bli en kottforskare. Om jag bränner ner skogen, så växer den ju ändå upp sen. Och kottar är ju nästan oförstörbara. Och snälla. Kottar är snälla. Ja.. ja...

Av Kee Leong 02 dec 2001 12:46