Corrida de Toros bullfight

Jag skrev det här strax efter att jag kommit hem från Spanien. Det finns en hel del att berätta om den här resan men se, det har jag inte tänkt göra, något vill jag ha för mig själv. Vad jag dock tänkte skriva lite om är det som blev mitt största minne från den här resan, nämligen det spanjorenra kallar "Corrida de toros", eller som vi brukar säga i sverige, Tjurfäktning.

Nu kommer säkert djurrättsaktivister att vilja ta livet av mig och många andra tycker säkert att jag främjar djurplågeri, om detta är er uppfattning så må det vara så, själv har jag ändrat uppfattning.

Hur går en tjurfäktning till? Ja, inte visste jag det innan jag gick dit, och frågan är om jag vet så mycket mer idag. Visst, jag vet hur det går till men VARFÖR alla dessa ritualer skall vara med har jag inte klart för mig och det är nått jag ska ta reda på. Hur det går till, det kan jag försöka förklara.

Det hela börjar med en parad där matadorer, picadorer och banderilleros leds in och presenterar sig för presidenten, därefter sätter själva skådespelet igång. Varje tjurfäktning det är alltid flera tjurar som besegras under en tillställning består av flera delar, man kan nog kalla det akter, där den första akten är picadorernas, de beridna lansmännen. Picadorerna kommer ridande på hästar iförda en maddrasserad rustning som tjuren ger sig på med full kraft. Uppgiften som picadorerna har är att sticka tjuren i nackmusklerna så denne tvingas sänka huvudet så att matadoren senare kan sätta sitt svärd mellan tjurens skuldror.

Från början är tjuren fullt frisk och väldigt aggresiv. Tjuren stormar hästarna och med sina enorma nackmuskler lyfter den hästarna rakt upp, det är då som picadoren sätter sin lans i tjurens nacke. Djuret vrålar och attackerar än värre. Hästen är lugn, den ser inte vad som händer utan verkar lita blint på sin ryttare. Efter ett antal attacker har picadorerna gjort sitt och akten avslutas. Trumpeter och trummor förkunnar att hästarna skall tas av arenan och att banderilleros skall göra entre.

Banderilleros är män vars enda uppgifter är att sätta käppar med hullingar strax bakom tjurens nackmuskler, och detta görs helt utan skydd. Det här är en uppvisning i stolta poser och graciösa hopp i en envig med tjuren. Tjuren rusar mot männen som i sista stund hoppar undan och med en snärtig rörelse fäster sina käppar i tjurens skuldror. Tjuren ger sig inte utan gör allt för att skada sin motståndare. Till slut har Banderilleros gjort sitt och dom går av arenan till ljudet av trummor, trumpeter och ovationer.

Efter att Banderilleros har gjort sitt jobb är det dags för matadoren, tjurdödaren. Matadoren kliver in på arenan och går fram till presidenten för att fråga om lov för att döda tjuren, sedan ger han sig ensam in i envig med den uppretade tjuren och hans enda vapen är hans röda muleta och ett svärd. Den uppvisning som sedan äger rum är enastående, matador, muleta och tjur om vart annat.

Matadoren visar sitt mod genom att gång på gång ställa sig på knä med ryggen mot tjuren. Ju närmare varandra dom båda kämparna är, desto bättre verkar man tycka att Matadoren är. Efter några minuter är det så dags för sanningens ögonblick, när tjuren skall dö. Matadoren ställer sig framför den nu trötta tjuren och det verkar nästan som att han ber honom att stå still. Han håller upp sitt svärd och siktar mycket noga, området som han skall träffa är inte större än en 5 krona. Matadoren rusar fram och sänker sitt svärd mellan tjurens skuldror, och på bara några sekunder faller tjuren ner och dör.

Allt detta kan tyckas otäckt, och det var det, från början. Efter ett tag blev man på något sätt fascinerad och medryckt av det märkliga skådespelet. Innan jag vill fördömma eller försvara denna tradition måste jag få klart för mig varför man gör detta och vad det har för grund i den spanska kulturen.

En sak är i alla fall klar, och det är att det är ett vackert, fascinerad och fasansfullt skådespel som jag är glad att jag har sett.

Av Joakim Dahl 02 dec 2001 18:33