En oskyldig liten flirt

En blick och ett leende. Varför är detta så speciellt? Det är en fråga man kan ställa sig, och det gör jag just nu.
Varför? Jo, för jag fick det på vägen hem idag.

Det är en fantastisk känsla när man får uppskattning från någon helt främmande människa. Att stå där på bussen, titta upp och i en kort sekund möta någons blick, en oskyldig blick från någon som man aldrig sett förut. Man håller kvar blicken lite längre än vanligt. En person som står bredvid skulle inte märka något, men när man håller någons ögon är denna bråkdelssekund fullt tillräcklig för att båda ska märka av den och reagera. Sen händer inget mer.

Bussen åker vidare, ögonen möts igen och åter igen sker detta oförklarliga, mystiska och underbart sköna.

Men som allt här i världen finns ett slut, och detta slut är snart förestående. Bussen saktar in för att släppa av någon. Personen som är grunden för din upplevelse tar sin väska och gör sig i ordning för att kliva av, i trängseln har du inte en chans att se henne. Du tänker att detta var sista gången du skulle möta denna mystiska blick.

När så bussen åter börjar röra sig tittar du ut genom fönstret, och där går hon. Bussen rullar sakta och du följer henne med blicken när du rullar förbi. Precis när du passerar ser du att hon lyfter huvudet och möter din blick. Det är nu båda, som på ett givet kommando ler...

Det är ett knappt märkbart leende, bara en liten ryckning i ögonvrån, en liten glimt i ögat och mungiporna dras upp en aldrig så liten bit, men det räcker.

Resten av bussresan blir så mycket lättare, dom bekymmer du hade känns plötsligt mycket lättare. Allt för en blick och ett leende från någon du inte vet vem det är, någon du aldrig tidigare har sett, någon du troligen aldrig mer kommer att se, men vad gör det!

Av Joakim Dahl 30 nov 2001 16:25