Ätstörningsdebatt viktig

Kajsa Kallio säger att det är så här det ska vara. Man ska oroa sig för sin vikt, man ska ha ångest för dittan å datten. Man ska aldrig få vara riktigt lycklig.

Joho, det ska man visst få!!

Människans liv ska inte behöva bestå av en massa problem. Livet ska inte bestå av en massa kaloritabeller och spyor. Man får faktiskt att vara nöjd, och det går. Det är en rättighet!

Hon undrar också vems ansvar det är att så många får ätstörningar. Jadu. Vems ansvar är det?

För det första måste man inse att det är skillnad på en ätstörning och "mattjafs". Mattjafs som jag kallar det är när man någon gång ibland råkar tänka; oj, nu blev det mycket godis här, kanske lägger på mig lite? Och så glömmer man bort det sen. Man tänker ALDRIG mer på det.

Ätstörning, enligt mig, är när man varje dag, varje minut tänker på mat. Vad får jag äta? Vad händer om jag äter en melonbit? Hur många kalorier innehåller ett glas vatten? Vad får jag INTE äta idag? Alltså, när mat upptar hela ens liv. Varevigaste minut. När ens liv är fylld av ångest, ångest och ångest och man struntar i allt annat än matkontrollen, när det helt enkelt blir ett problem man ej kan styra. DÅ har man en ätstörning.

Nu menar jag inte att det där vanliga "mattjafset" är bra, inte på något sätt, men det är en väsentlig skillnad mellan det och en ätstörning som sedan utvecklas till anorexi eller bulimi.

Och det ÄR viktigt att debattera och prata kring detta. För många lider av detta problem. Det är inte normalt att tusentals människor, ofta kvinnor, ska gå omkring och må dåligt för att de råkade ta en mums mums. Det ÄR INTE NORMALT!

Jag tror abslout att många viktiga synpunkter och kunskaper kan komma ur en sådan här debatt. Det kan bevisligen inte talas för mycket om det eftersom problemet i samhället finns och till och med ökar.

Hade en sådan här debatt funnits för tio år sedan hade jag kanske fått extra stöd och kunskap i vad jag höll på med. Om debatten hade funnits då kanske folk i min omgivning förstått att något var galet.

Det finns för många som blundar för detta problem och som hävdar att det går över, att det är en "fix idé". Många är rädda för att handskas med detta problem för att det är väldigt svårt och ofta handlar om känsliga saker och orsaker som familjeförhållande, mobbing etc.

Det jag vill få fram är att om debatten finns är det hopplöst för folk att blunda. Och det är först när dom ser och är villiga att ställa upp som en lösning kan ske. Sen är det självklart upp till personen ifråga om den vill ha hjälp eller inte, MEN den måste få en förfrågan. Denne måste få veta att den inte är ensam och att det faktiskt finns ett annat liv förutöver mat, kalorier, spyor och svettiga träningspass.

Så att tycka en sådan här debatt är överflödig håller jag inte alls med om. Den är inte överflödig så länge människor har detta problem och dagligen på EGEN hand får handskas med ångest och fingrar i halsen.

Av Marita Söderström 29 nov 2001 14:03