Allergisk mot arbete

Jag har utvecklat en sällsynt allergi som enligt mig uppmärksammas alldeles för lite i dagens samhälle. Det handlar inte om några nysningar eller rinnande näsor, inte heller om några överreaktioner mot pollen eller andra naturfenomen. Nej, det är en allergi som knappt syns, som verkar i det fördolda, som sakta äter en inifrån. Jag talar alltså om Allergikus Knegus - Allergi mot vanligt traditionellt arbete.

Efter ett antal veckors håglösa studier vid högskolan i Karlskrona insåg jag att min andra allergi, Allergikus Studiosum, inte gick att ignorera. Jag satte mig därför ner och började med glödande penna författa en rad olika arbetsansökningar där jag talade om hur fantastisk socialt kompetent jag var och hur gärna jag ville prova mina vingar. Efter att ha ägnat en viss tid åt att sortera bort de arbetsplatser jag inte kunde tänka mig att arbeta på, gick jag så ut på stan för att personligen lämna in mina ansökningar på en tre-fyra olika ställen.

Ingen ville ha mig. Kvar fanns bara knegen. Åtta timmars hårt arbete, hem och äta och titta lite på TV. Sen bums i säng, enbart för att orka med ytterligare åtta timmar. Tanken fyller mig med avsmak. Det finns inget slut. Åttatimmarsintervallerna pågår i all oändlighet och det blir ett liv helt anpassat efter det man allra minst vill göra.

Samhället ställer inte upp för de som lider av denna form av allergi. Istället gör det sig till en del den, genom att håna, förnedra och trycka ner de drabbade. Jag har många hårt arbetande vänner, människor som framhäver dygden i deras slit, som ser på mig som lat och oduglig. De kommer med så kallad hjälp och ger mig tips om lediga platser här och där. Visst är det ett jävla slit, säger de, men det ger klirr i kassan. Du får råd till riktig mat. Jag spelar tacksam och lovar att kolla upp tipset, vilket jag sedan oftast "glömmer".

Jag vet att jag måste skaffa mig en inkomst. Pengar växer inte på träd. Samhället tvingar mig att konfrontera min allergi och kanske kan jag övervinna den genom just denna konfrontation. Kanske är det så att ju mer jag undviker allergins källa, ju större blir själva allergin. Att få råd till riktig mat är ju ändå ett ganska starkt argument. Men tanken på åtta timmar, dessa helvetets åtta timmar, inger en obehaglig känsla.

Nu har jag haft sommarlov sedan jag tog studenten tiden vid högskolan ser jag inte som någon sysselsättning direkt. Det har varit en härlig tid, men jag känner, att ju mer jag förlänger detta sommarlov, ju större kommer allergin att växa sig. Snart går det inte att undvika längre. Jag måste helt enkelt skaffa mig ett kneg, trots min allergi.

Det finns inget ekonomiskt stöd för oss som lider av denna allergi, detta handikapp. Vi tvingas istället utstå närmast ren mobbing för att vi lider av en sjukdom som vi inte kan hjälpa att vi har. Vi hamnar utanför samhället och framställs som usla människor.

Få saker görs för vår skull. Det har diskuterats lite om medborgarlön och liknande, men någon genomförbart förslag har inte dykt upp. Medborgarlön skulle dock kunna vara medicinen för oss drabbade. Men fram till dess tvingas vi leva med vår allergi. Vi måste utstå dess symptom på grund av att samhället tvingar oss till att arbeta. Och motsätter vi oss detta så får vi finna oss i att bli människor av lägsta klass: arbetslösa latmaskar.

Av Arvid Jurjaks 29 nov 2001 17:40