Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Poesifestivalen 2001 - recensionen

Skön avskärmning och brutal penetrering.

Poesin blir sann i marginalen. I den hårfina skillnaden mellan dårskap och genialitet förvandlas orden ibland till poesi och ett tillstånd i människan - utöver det kroppsliga, det greppbara - infinner sig.

Stockholms poesifestival 2001 är den femte av sitt slag, i år hållen på Dramatens lilla scen till skillnad från föregående år på Elverket. I lokalen befinner sig uppskattningsvis minst 300 besökare; ungdomar i förortshuvor, ungdomar i Östermalmskostym, gamla poeter, nya poeter. Från sista raden till första infinner sig en förväntansfull tystnad när Madelene Grive, producent och regissör för den av tidskriften 00tal arrangerade festivalen, plötsligt befinner sig på scenen. Temat för den tio timmar långa hyllningen till ordets styrka och drömmens möjlighet är i år "Exil - det litterära språket och identiteten". Publiken introduceras genom poesins gränsöverskridande natur till begreppet exil och människorna det berör.

En av dem som behövt fly sitt land på grund av politisk uppfattning, religiös åskådning eller bara enligt hemlandet allt för revolutionära åsikter är Bei Dao. Han har sedan länge varit tippad som kandidat till Nobelpriset i litteratur och en ledargestalt inom poesin efter Maos död i Kina. Bei Dao har inte hållit tillbaka i sin kritik mot Kinas regim och dess förtryck och detta har naturligtvis inte uppskattats av Kinas ledare. Bei Dao lever idag i exil i USA.

Trots Poesifestivalens gedigna utbud av kända och etablerade namn som kinesiska poeterna Yang Lian och Bei Dao, svenska Bodil Malmsten, Eva Runefeldt och Björn Ranelid, är det de nya unga poeterna som ger evenemanget sin säregna prägel av förändring och nyskapande. Lettiska Karlis Verdins är blott 22 år gammal, men hans dikter har en slagkraftighet och mognad sällan skådad hos en ung man. Även nya poeter som Kristina Ehin från Estland och Anna Auzina från Lettland skapar genialisk poesi. Ehin skriver: "Gud och liv är ett / jag ser detta i min hunds ögon /--/ När jag tar av mig hörlurarna / hör jag det i tystnaden." Att bli stum av den otroliga begåvning som lever på scen tycks inte konstigt.

Förutom ordet som uttrycksmedel lever poesin i musiken, dansen och cirkusen. Svensk-indiska dansaren Rani Nair framför ett eget koreograferat dansstycke med influenser från traditionell indisk dans och modern västerländsk fridans. Med kroppen som instrument skapas poesin på ett ännu mer abstrakt plan än på det av ordets. Även Cristina Caproli och hennes dansgrupp är något utöver det vanliga. Med näst intill spasmiska rörelser rör de sig elektriskt över scenen som marionettdockor, ryckandes som dårar hit och dit.

Poesifestivalen 2001 håller en hög kvalitativ standard. Dess enda nederlag är två små "ironiska inslag" framförda av Figge Norling och Simon Norrthon. Två i övrigt mycket begåvade skådespelare som dock brister i manusförfattande. De ska föreställa två ghettokids i kostym. Skämten är enkla och hiphopen blir dumförklarad. Efter tillhörande applåder möts inslaget av ett ensamt "BU"! från en lika missnöjd publikmedlem som jag själv. Detta är dock en liten oviktig del av det stora hela. Det stora hela är magiskt.

Avslutningen är spektakulär! Den amerikanska skådespelaren, regissören och dramatikern Steven Rappaport är ett klockrent exempel på hur poesin blir till där galenskap och genialitet möts. Hans blick är närmast psykotisk när han berättar sin historia om hur Gud dödade den slemmiga, krälande, jordiska masken: "Die you motherfucker!" Sen sjunger han. Sin egenkomponerade musik, välkända låten "The people on the other side", spränger väggarna. Tio timmar av skön avskärmning, alternativ brutal penetrering av verkligheten har ägt rum. Publiken flyger ut ur teatern.