Jag är fördomsfull!

Vi bär alla på fördomar och förutfattade meningar. Att ha fördomar är inte mer ovanligt än att äta sprödbakad spättafilé till lunch. Det är absolut nödvändigt för oss människor att dela in, att katalogisera. Hur skulle vi annars kunna orientera oss i en tid som präglas av våldsamt framvällande informationsflöde? Vi kan omöjligen inneha kunskap om allt som finns runt omkring oss.

Jag har aldrig varit i Kina, inte heller i den yttre rymden. Allt jag vet om landet Kina eller om det som finns utanför vår planets atmosfär, har jag lärt mig genom böcker, radio, tv eller internet. Jag har också träffat ett par kineser som gett min bild av det land de kommer ifrån en bättre skärpa. Någon utomjording har jag inte fått träffa, inte än i alla fall.

Innan jag kom till Sverige i mitten av åttiotalet förde jag ett liv som flykting i Turkiet. Bland flertalet av flyktingar som alla gick och väntade på att få åka vidare till ett tredje land cirkulerade en massa rykten av olika slag. I Sverige kan man på nyårsafton stoppa vilken tjej som helst på gatan för att få en puss, berättades det. Något som ansågs som ett slags bonus om man fick flyktingsstatus i Sverige. Jag har nu firat många nyårsaftnar i Sverige utan att ha inhöstat en enda puss. Därmed har jag, i fallet i fråga, dessvärre fått stryka över den kunskap som jag en gång meddelades och fått justera min bild av det samhälle som jag nu lever i. Som en svensk medborgare med rötter i Iran har jag under mina år i Sverige dagligen fått handskas med situationer där jag varit föremål för andras fördomar. Ibland har jag retat upp mig till den grad att jag velat ge upp hoppet om en framtid för mänskligheten.

Efter att ha varit ihop med en svensk tjej ett tag vågade hon fråga mig en dag om det var sant det där som man sade om mina landsmän. En kollega hade berättat för henne att iranier hade för vana att först ha analsex med sina kvinnor för att sedan ge dem ett kok stryk. Mitt svar var kort: Hur många gånger har jag gjort så mot dig älskling? Den relationen blev inte långvarig. Men det har också funnits tillfällen då jag tack vare andra människors fördomar förlängt mitt liv med ett härligt skratt.

Människans korta livslängd kommer aldrig att räcka till för inlärning av den ständigt ökande mängden av kunskap som vi har om livet och om vår omgivning. Ingen människa kommer någonsin att kunna veta allt. Med andra ord kommer vi att alltid bära på våra fördomar. Och det är inte mer ovanligt än att inte tycka om broccolipaj. Men det finns vissa människor som håller fast vid sina fördomar, trots att de har fått bättre kunskap i ett visst ämne. De vägrar att ersätta sina gamla bilder med en nyare, vägrar att se med andra ögon trots att de i vårt mångetniska samhälle fått chansen att träffa människor från andra delar av världen. För mig tyder det på ett behov av trygghet som tyvärr har negativa följder.

Och till sist en uppmaning till alla svenskar med utländska rötter: Var bussiga och bjud på er. Ta svenskarnas luckor i bildning med en nypa salt och unna er själva en trevlig stund.

Av Namdar Nasser 26 nov 2001 09:49