Du betalar digital-tv-floppen

Det finns två sorters "vad var det jag sa-människor". Den ena sorten är en passiv gnällare som inte kan något om det den har åsikter om utan bara sitter och kastar skräp omkring sig. Den andra sorten är ofta människor som redan före ett dödsdömt förlopp fått sätta igång, suttit med facit i hand men inte haft någon chans att påverka utkomsten. Människor som bara i efterhand kan sucka och frustrerat konstatera att projektet landat på näsan med allvarliga konsekvenser helt i onödan.

Digital-TV projektet blöder och går på knäna och det hade kunnat undvikas... men så blev inte fallet.

När regeringen i mitten av nittiotalet skulle ta ett antal beslut gällande utvecklingen av framtidens digitala tv-nät, så guidades processen av politiker och egna tekniker, en grupp människor med på den tiden antingen:
A: Låg kunskap inom området men med stor politisk makt och en opinion som satte press på dem att agera.
B: Människor inom Teracom med starka egenintressen i att utvecklingen tog en viss riktning deras oavsett om riktningen bar åt skogen eller inte.

Samtidigt med detta så pågick en mängd spontana men kvalificerade diskussioner ute i samhället bland professionella och oberoende yrkesmänniskor i det digitala näringslivet, som vida översteg regeringens och Teracoms kompetens på området. Dessa människor bollade kravspecifikationer, simulerade use cases och argumenterade på extremt kvalificerade mailinglistor.

Man oroade sig bland annat över statens bolags teknikval. Delar av tekniken som bland andra Teracom och Nokia var i färd med att investera miljardbelopp i, hade vissa sett haverera långt tidigare i andra länder och kunde välgrundat argumentera för andra, öppnare och mer långsiktiga lösningar. Andra delar av tekniken såg man var svag och föga framtidssäkrad. Man jämförde kravspecifikationer, marknadsproffs lade sin vikt på vågen när det gällde konsumentacceptansen över en tidsaxel och så vidare.

Slutsatsen bland dessa oberoende aktörer, som diskuterade helt informellt av eget intresse, blev alltså redan 1998 att "regeringens digital-tv-projekt kommer att blir extremt dyrt, få låg penetration i förhållande till investeringen och vila på en svag teknisk plattform samt kommer förr eller senare att behöva göras om från början."

Liknande slutsatser uppstod förresten även runt den fenomenala floppen "Cash-Card" som också dömdes ut av dessa människor med specialistkompetens långt innan systemet överhuvudtaget spreds till allmänheten.

Inga av alla dessa kvalificerade slutsatser nådde så klart fram till beslutsfattarna i regeringen. Varför? Därför att regeringens process var sluten och ingen från vare sig regeringen eller Teracom riktade formella frågor till dessa kompetenta människor och konsulter och lät dem vara med och forma kravspecifikationen.

Vi kan börja skönja ett allvarligt problem här.
- Trots att de projekt som bedrivs i regeringens regi betalas av skattebetalarna, så struntar man i att göra en bred och marknadsmässig undersökning av konsekvenserna. Man stänger öronen för externa specialiströster. Man hemligstämplar nu dagordningar och dokument som rör dessa projekt så att allmänheten, och därmed opinionen inte ska få alltför starkt fäste i sin kritik. "Det man inte får veta kan man inte ha åsikter om" verkar de resonera. Det låter i mina öron som ett rent lagbrott. Jag kan ha fel.

Jag skulle ändå vilja ställa frågan: Hur försvarar man ett sådant förfarande i ett svenskt samhälle med starka offentlighetsprinciper och öppenhetskrav?

Privata aktörer som banker och kreditinstitut får för min del gärna göra hur hopplösa satsningar de vill på Cash-Card och annat även det drabbar i och för sig oss i form av höjda avgifter men när det kommer till statliga projekt som digital-tv och digital-radiofloppen "DAB", som sväljer miljarder av skattebetalarnas pengar, förväntar jag mig en öppen debatt, en enorm kompetens gällande teknik och marknadsfrågor, prestigelöshet och öppenhet för annan extern kompetens som inte endast kommer ur Teracoms korridorer.

Det här är mycket värre än vad man först kan tro, eftersom media ofta saknar kunskap att granska dessa frågor på grund av tekniska tillkortakommanden i kombination med att så mycket hålls hemligt. Allmänheten får alltså inte underlag nog att tycka vare sig bu eller bä.

Det här måste fram i ljuset. Det finns så många, som har så oändligt med kunskap i dessa frågor, så jag föreslår att vi riktar en strålkastare rakt in i de mörkaste vrårna av Ulvskogs digitalgarderob och tittar efter vilka råttor som kilar undan och hur mycket de redan knaprat i sig av Digital-projektbudgeten.

Det finns lite grundfakta, som att digital-tv lider av alldeles för låg penetrering, att teknikvalen har ifrågasatts, att turerna kring projektutformning, produktifiering och marknadssättning har allvarliga och många frågor kring sig.

Hela projektet behöver en ambitiös och noggrann "skikt-röntgen", där media eller extern part granskar de olika delarna och hur de har skötts. Om allt då visar sig ha varit kompetent, fair play och om man kan försvara investeringarna i varje steg och processen skötts professionellt, ja då finns det inget att anmärka på.

Saken är den hursomhelst, att det måste klarläggas.

Som Lena Mellin skriver i söndagens Aftonbladet, har SVT/Tercom statliga hemligstämplat en konsultrapport från KPMG, dagordningen för kommande bolagsstämma, kallelsen till bolagsstämman samt en ansökan om ett nytt sändningstillstånd. Det kan inte vara riktigt.

Om några dagar har en massa frågor rests från flera håll i detta ämne. Sen är det deras boll. Blir det tyst då, så får man dra nya slutsatser efter det. Kanske är vi som land och individer så rika att det inte spelar någon roll hur de där miljarderna hanteras och att de gärna kan få sköta Digital-TV projektet godtyckligt utan att granskas. Det kan inte jag svara på. Det får ni göra.

Av Stefan Hallgren 26 nov 2001 12:19