Borde män känna kollektiv skuld?

Detta är ett ämne som frekvent kommer upp i feministiska diskussioner och jag tänkte passa på att gräva ned mig lite i det. Feminister och kvinnor i allmänhet brukar hävda att det manliga kollektivet är boven i dramat och att alla män därför borde känna en kollektiv skuld till att ojämställdhet råder i vårt samhälle. Män känner sig å andra sidan falskeligen anklagade och klagar ofta högljutt över detta skuldbeläggande. Det är ju inte en mans fel att en annan man slår sin fru, eller att någon annan man är ett manschauvinistiskt svin som trakasserar kvinnorna på sin arbetsplats. Jag vill hävda att båda sidorna i debatten faktiskt har rätt.

Självklart kan man inte känna en personlig skuld för andra människors beteende. Om någon för mig helt okänd kvinna misshandlar sin man är det inte mitt personliga fel.

Samtidigt måste man rannsaka sig själv och försöka se sin roll i samhället. Om nu ojämställdhet är ett samhälleligt problem, det vill säga att samhället har skapat könsrollerna och maktförhållandet mellan dem, då hjälper vi ju indirekt till att upprätthålla det eftersom vi ju alla är en del av samhället. Även de som aktivt tror sig motarbeta ojämställdhet, stödjer i många fall omedvetet det rådande läget ändå. Det är så svårt att frigöra sig från könsrollerna att vi bara klarar det när vi handlar medvetet, och när vi inte gör det utan slappnar av, då faller vi bums tillbaka in i normens strömfåra igen. Det är helt enkelt så jobbigt att röra sig mot strömmen att ingen orkar göra det hela tiden. Men om alla försökte lite då och då skulle det kanske bli lättare?

Många anser att jämställdhet eller snarare bristen på den inte är deras problem: "Jag lever ju ett jämställt liv, det är väl inte mitt fel att kvinnor förtrycks." Nej, kanske är det inte deras fel direkt, men indirekt - det är ju allas fel! Och här kommer vi till en viktig punkt, det är alltså även kvinnornas fel att kvinnor förtrycks. Många, ja faktiskt de flesta, kvinnor strävar nämligen också för att upprätthålla könsrollerna och den rådande maktstrukturen. Det finns massor med kvinnor som vill bli beundrade för sin skönhet bli objektifierade och som vill bli beskyddade av en stark man vara passiva. På samma sätt förtrycker många män andra män. Män ska vara manliga, de ska vara starka, handlingskraftiga, välbyggda, tjäna pengar, vara sportintresserade, heterosexuella och ha goda ledaregenskaper. Män som inte lever upp till detta förtrycks av den manliga normen som, liksom den kvinnliga, upprätthålls av oss alla.

Vi måste helt enkelt inse att vi alla har en del i att det ser ut som det gör i vårt samhälle idag. Samtidigt måste vi bestämma oss för om vi vill göra något åt det, om vi vill ändra på detta och i så fall hur. Vi kan faktiskt välja. Och även om förändringen inte kommer att gå över en natt så kommer det i alla fall att garanterat gå fortare om man kämpar för den än om man bara väntar och ser. Anser man att det är bra som det är, då erkänner man ju inte ens att det existerar någon skuld och då behöver ingen ta på sig den bördan.

Men anser man att samhället idag faktiskt är ganska ojämlikt och att det är orättvist och fel, att det är något som borde ändras på - då har man ett val: Att jobba för det eller stoppa huvudet i sanden och se det som någon annans problem. I det första fallet är det rätt uppenbart att man inte borde känna någon skuld, men i det andra fallet är det rätt uppenbart annorlunda. Om man har sett att något är galet, men inte orkar bry sig - då är det faktiskt inte mer än rätt att vara skuldmedveten över det. Man kan inte både ha kakan och äta den. Och ni vet vilka människor jag tänker på när jag skriver det.

Alla de där som tycker att jämställdhet är bra om man frågar dem, men som ändå gör sitt allra bästa för att själva passa in i könsrollernas snäva mallar och samtidigt trycker ned dem som inte gör det.

Av Susanne Gräslund 26 nov 2001 17:15