Kockar jag mött

Den första kocken jag minns hade inte med mitt yrkesarbete at göra - men kan inte glömmas. Mor arbetade på Kvarnen i Malmö under flera årtionde. Som barn och utan "kindergarten" - skulle jag om så var nödvändigt gå in på gården vid krogen. Där - bakom ett plank - jobbade mor som första kallskänka.

Hon hade börjat i disken då hon utvandrade från "snapphanebygden". Inget manfolk hade satt sin fot i dessa utrymmen som i många år försett törstiga strupar med den lagstadgade fasta förtäring som Bratt i sin spritlagstiftning fastslagit.

Nu var det så att en manlig kockelev skulle börja - kvinnorna beskrev detta fenomen som ett underverk. Skulle ett manfolk klara av att jobba i ett kök. För mig var väntans tider - jag skulle gå ner och åse mannen.
För mig var det lika ovanligt som att möta en gorilla på gata. Efter att ha mött denna yngling som nu gick igenom samma skola som jag senare skulle göra på Druvan återgick livet till sin vanliga ordning.

Hur det gick för denne kock - jo - vi arbetade tillsammans på flera ställen - vänner blev vi inte - det var alltid en serveringslucka emellan oss. Han slutade som rektor - för köksutbildning i en resturangskola.

Nästa kock som gjort ett outplånligt minne är Åke Sellert. En av de förnämsta - gick alltid ute bland sina gäster och tog sitt ansvar för läckerheterna. Vi jobbade samman som smörgåsnissar på Kramer i Malmö innan han återgick till köket. En gång satt vi och gonade oss med en lättgrogg någonstans. Vi skulle in och jobba då Åke sa: "Tänk när vi blir krögare och kan komma och gå som vi vill."

När vi hade egna krogar några mil ifrån varandra undrade jag om han mindes vad han sagt. Det hade han och med rynkad panna sade han: "Ja - men så blev det - nu bara kommer vi."

Om TV. hade funnits på denna tiden hade Åke blivit en kändis i Sverige - nu fick han nöja sig med Skånefolket - Ålagillen i Ramlösa - Gåsafester i Skanör samt hans kokböcker. Vi träffades när vi avslutade vårt yrkesliv med att jobba som studielärare i ABF:s regi. Åke gick bort alldeles för tidigt, men de har både trevligt och äter gott i hans himmel.

I två år seglade jag med en sann trollkarl - vi kom på god fot med varandra och vid hamnliggande var vi alltid tillsammans. Då vi gick på krogen tillsammans kunde det hända att han gick ut i köket till min stora förskräckelse! När han kom tillbaka var han alltid på gott humör - vilka sensationer han hittat där ute och instruerat i hur de skulle anrättas.

Dessa år levde jag gott och hade alltid roligt - utom en gång. Min vän hade en vana: innan vi gick iland förberedde han nattamat till oss som vi skulle ha innan det var dags att krypa till kojs. Denna omskrivna kväll var det en liten dubbelpanerad kalvfile som tillsammans med gräddstuvad svamp skulle avnjutas.

Sakta stektes de på järnet och fick den gyllenbruna färg som är så läcker för såväl öga som mun. Svampen var klar, en starköl uppslagen - dags att sätta kniven i köttet. Men tyvärr det gick inte - någon hade lurat ut att det icke gick att se skillnad på en panerad skurtrasebit eller originalet. Där satt vi - min vän först högröd av raseri sedan av förlösande skratt.

En kock - något till åren kommen - var ombord i samma båt som jag i en tid. Vi skulle segla genom Panamakanalen utmed kusten ned till Valparaíso. Ombord fanns en passagerare som var botaniker och efter att seglat upp för floden i Ecuador och lagt till i närheten av Quito gick han i land och som jag skojade till det skövlade en hel botanisk trädgård.

Han återkom med blomster och stora blad och ville att vi skulle dekorera matsalen. Därefter skulle han ge ett party för alla passagerarna. Till detta hör att vår kock underhöll oss med historier från flydda tider som vi betvivlade sanningshalten i. En ide dök upp i mitt annars så snälla huvud. Med två jätteblad under armen gick jag ut i köket - lade dessa på bänken - talade om att gästen ville ha dem anrättade: "Satan i helvetets djävlar det hinner inte jag och för övrigt hur gör man?", kom det.

De övriga i köket anade skojet men höll god min. Efter någon timma då middagen höll på gick jag ut och ropade:
"Två bananblad fram." På ett fat låg dessa sammanrullade och kokta. Utkommen tog min kamrat i matsalen fatet gick åter ut i köket och röt: "Så här skall det väl inte vara - panera och stek - vet Du inte hur bananblad skall anrättas!" Efter en stund kom kocken med ett nytt fat och stekta bananblad: "Satan i helvetes djävlar - är Ni nöjda nu?"

När vi skrattat färdigt greps vi av dåligt samvete och slog upp en stor snaps i ett glas samt öppnade en starköl.
Dessa bar vi ut i köket till kocken med hälsning och tack för goda bananblad. "Ja det var det värt - men det var för Satan i helvetes djävlar inte första gången jag anrättat bananblad."

Nu skulle historien egentligen slutat med att många skratt har hörts då den blivit återberättad - men så blev det inte - kocken träffade gästen och tackade för snaps och öl som han fått för sin förmåga ett anrätta bananblad. Gästen förstod att han medverkat i ett spektakel och gick till kapten, som fick ett gott skratt men var tvungen att skriva rapport. "Så hut går alltid hem."

Samma kock väckte mig tidigt en morgon i Valparaíso. Han höll handen för munnen och sluddrade i sitt tal. Efter en stund förstod jag att han hade lämnat sina tänder i pant på en bar och ville ha pengar att lösa ut dem. Detta var något nytt - jag ville följa med och se vad som hänt.

Nu var det bara ett problem - han hade glömt på vilken bar det var och som de flesta vet är det inte långt mellan barerna så det blev ett in och ut tills ansiktet sken upp på en bartender. Här var tänderna och serverades på bardisken i ett vattenglas då jag betalade. Kocken gick ut på toaletten och ordnade till sig. Jag tog en drink och satt småpratande med barmästaren: Jag frågade varför han hade tagit tänderna och inte hans klocka. Då drog mannen ut en låda med hundratals klockor: "Här ser Du - massor med utlösta klockor - men tänderna kommer dom alltid tillbaks efter."

Vid ett av besöken i Valparaíso satt jag på en bar och filosoferade då en svensk kom och fråga om han fick sitta ned och göra mig sällskap en stund. Vi bjöd varann på några drinkar och sedan kom hans historia.

Sedan ett år tillbaka hade han bott i Chile. Mot några dollar hade han fått något papper som gav honom tillstånd att vistas här. En flicka hade lockat honom - påstod han. Efter inflyttning och rymning från båten hade hon tagit hand om försörjningen och varit passupp åt honom. Nu ville han hem och skulle gå till konsulatet för att få resan hem betald. Han ville låna pengar - men jag hade ingen sympati för honom - så svaret var nej. Vid ett tillfälle kom flickan bort till vårt bord, stack honom några slantar och försvan på jakt efter nya kunder.

Jag kunde inte förbli oberörd efter att ha träffa henne. Söt och trevlig verkade hon - försörjde denne parasit bara för att hennes omgivning skulle tro hon var gift.
Några dagar senare kom den tillfällige bekantingen ombord och på konsulatets bekostnad och eftersom han var kock skulle han arbeta i köket som hjälpreda.

Vår första hamn på väg hem var Callao i Peru. Ofta träffades många av besättningen på hamnens största bar. På en svart tavla bakom bardisken stod namnen på båtar som avgick och anlöpte. Hade man varit där tidigare förväntades att man skulle uppvakta samma flicka som förra gången - om inte var det bäst att gå till en annan bar.

Vid ett tidigare tillfälle hade jag blivit inbjuden av skeppshandlaren till ett trädgårdsparty. Här fanns många galanta flickor och jag fastnade för en. Vi satt vid ett bord i baren och väntade på något att äta då flickan från Valparaíso kom in och titta sig omkring. Hon hade tagit flyget - efter oss - då hon upptäckt att "mannen" återigen rymt från sina åtagande. Han dansade och trivdes. Sakta närmade hon sig sin före detta och snabbt som en Cobra stack hon en kniv i hans rygg. Därefter försvann hon ut på gatan - ambulans och polis kom - han kördes iväg och polisen gick runt och frågade. Tydligen hade kocken inga vänner då ingen hade sett något. Både min flickvän och jag hade sett det hela men teg.

Dagen efter kom han ombord igen - lindrigt skadad - ville att jag skulle vittna, men icke. Jag hade mycket respekt för dessa rara flickor som bara hade att välja på giftermål eller prostitution. Som väl är så är det inte längrepå det viset.

Det var en gång dags för avgång kl 22. Vi hade installerat två äldre damer i en dubbelhytt. Alla trodde att de var från England. Därför pratade vi bara engelska med dem. Vår kock skulle sätta in en fruktbricka och log med hela ansiktet när han på svenska talade om att bananerna var frukter och inte till att leka med. Detta upprörde damerna oerhört de talade lika bra svenska som övriga. Det blev mitt jobb at lugna ner stämningen. På frågan om ifall det blev sjögång - betvivlade jag detta - men fick ända lägga några extra påsar på deras nattbord. Gardinerna drogs ned och med ett God Natt återvände jag till övriga sysslor.
Upptäckte att avgången var ändrad tills nästa dag på förmiddagen någon gång. Fort iland för ett sista gästabud.

Ombord igen var det dags för frukost. Ingen av de två damerna kom ner varför jag gick upp och knackade på dörren. "Kom in" hördes. Jag öppnade dörren och höll på att svimma av stanken - upp med gardiner och kajutventilerna!

Här låg två sjösjuka damer - lika lila i ansiktet som i håret.Detta avlöstes av en stark rodnad när jag omtalade att vi ännu inte lämnat kajen.

Av Lennart Ekman 24 nov 2001 16:28