Girlpower? Vad yrar dom om?

Nästa gång ett gäng med fruntimmer skriker girlpower och plockar ögonbrynen samtidigt, ger jag upp.

Jupps, jag är less. För varenda gång det vankas tävling, i vilken form det än må vara, så ska "tjejer enas och visa att dom kan". Det är ju alldeles omöjligt att vara stark som enskild individ. Tack så jävla lite, säger jag, och menar precis vartenda ord. Det finns anledning till det och jag kommer kungöra varför, men jag börjar med en liten titt på dagens samhällsklimat från min egen uppfattning och synvinkel sett.

Jämställdhetskampen. Har ni hört det ordet förut? Tänkte väl det. Män och kvinnor, samma villkor, samma lön, samma förmåner, samma skyldigheter. Är då detta en självklarhet? Njasi, då skulle det inte finnas någon kamp, men för dom allra flesta är det faktiskt så. Vanliga människor med vad jag kallar - sunt förnuft - inser att åtskillnader på grund av könstillhörighet är ovärdigt en utvecklad civilisation. Att sen processen går långsamt är inte oväntat, dock fortskrider den och det är förvisso ytterst glädjande.

Men.

Som representant för det "svaga" könet blir jag vansinnig när mina "medsystrar" på bästa sändningstid sitter i ett tv-program som ses av i snitt 2 miljoner människor och gaggar om girlpower. Just ja, det här exemplet kommer från Robinson. Varenda människa vet vad Robinson är, varenda människa med några få undantag har någon gång sett ett avsnitt, och vet vad det går ut på. Att överleva på en öde ö.

Men inte för dessa kvinnor som i sin svaghet bildar en pakt under devisen "girlpower" för att den ska accepteras. Att snika sig bakom ryggen och bete sig illa är helt ok, om man inte kallar det för sitt rätta namn, utan rider på vågen om jämställdhet. Tack för den björntjänsten, säger jag bara. Utseendefixerade latmaskar som pyntar med håret är precis vad jämställdhetskampen är i skriande behov av. Härligt att ni skriker ut det på primetime till halva svenska folket. Härligt att ni visar hur illa ställt det är. Härligt att ni primerar lösgodissnack mellan "vem av männen ska vi rösta ut först"-tugget. Härligt att nästan varenda kvinna i min omgivning tycker att det ni gör är bra. Härligt att ni visar hur ynkligt värdelösa vi kvinnor kan vara som måste fega för att vinna. För vi är ju inte starkare än så, eller?

Jag blir djupt besviken när jag läser och ser hur många människor som tycker att någon av dessa mähän ska vinna halva millen och tiden i rampljuset. Eftersom jag befarar att många av rösterna kommer från just kvinnor är det ytterst beklagligt. Inte bara för att vi sjunker så lågt att vi inte ser längre än till vårt eget kön, utan också för att vi stödjer detta "girlpowertrams" som lägger in backen på jämställdhetskampen. Skulle denna fegning gå hem och äran tilldelas den som den icke bör tilldelas, så hoppar jag innerligt att kvinnor med aldrig så lite rättvisepatos visar sitt missnöje. Dom andra, som väljer att gagga med och glädjas, hoppas jag snarast drar sig tillbaka till grottan.

Må bäste man vinna.

Av Lena Vikberg 23 nov 2001 09:14