Förbjud hånglande par!

Det finns två världar. En för de lyckliga och en för de mindre lyckliga, jag tillhör den senare kategorin. Vilka är de egentligen? De som tycker att det är så skojigt att göra livet surt för folk. Det är bara en massa äckligt prat om att man till slut kommer finna någon som passar en, vilken skröna. Jag tycker att de har jävlats med mig tillräckligt nu. "Dom runtomkring" brukar jag kalla dem som sätter käppar i hjulet för mig jämt och ständigt. Jag tror att det är de som rår för allting, eller så kanske jag bara vill ha någon att skylla på. Jag har ingen aning om hur de ser ut eller var de egentligen befinner sig, men skulle kunna tänka mig att de ser ut som små röda djävular men horn som flyger runt mig, och gottar sig åt mina olyckor, stora som små.

Jag tycker att man ska förbjuda hånglande par på allmän plats, det borde finnas ett speciellt hångeltillhåll i varje stad. De vet inte vad de orsakar för smärta med deras gulligull och puttinutt. Men jag erkänner ändå att det också är rätt skönt att vara singel, man är fri att göra precis vad man vill, när man vill, hur man vill, man behöver inte ta hänsyn till någon annans känslor.
Och inte blir det bättre av att jag snart exploderar av tristess. Jag vill byta miljö och knyta nya kontakter. Allting är så sjukligt trist. Varför kan ingenting hända, vad som helst bara det händer något. Och sedan kan människor säga: "var glad över att du inte är ett fattigt gatubarn i Ryssland som måste leva på brödsmulor, och du ska vara glad över att du har fått växa upp i ett sådant välbärgat land som Sverige, du vet inte hur bra du har det".
Jo jag vet att jag har det jävligt bra ekonomiskt sätt, jämfört med många andra i vår vidriga värld, och det är för jävligt att det ska vara så. Men jag blir väl knappast gladare av vetskapen att andra har det mycket sämre än mig. Det jag känner förändras väl inte bara för att jag vet att människor just nu dör av svält och inte har tak över huvudet. Men man kan väl inte tänka på människor som till exempel befinner sig i ett pågående krig så fort man tycker att allt känns åt helvete, precis som om det skulle döva den smärta man känner.

Jag avskyr när livet står still. Man går upp på morgonen och åker sedan till ett arbete som man avskyr här skulle vissa säga: "du ska vara glad att du överhuvudtaget har ett jobb", man kommer hem och äter mat, internetar, läser, talar i telefonen, tittar på tv och sedan går man till sängs. Ibland sitter man på kaféer med någon vän och samtalar om allt äckligt som pågår i världen och som pågår inom oss, ibland pratar man roliga minnen och skrattar tills man nästan dör. På helgerna går man på samma gamla krogar och ser alla dessa gamla ansikten som man vid det här laget är rätt trött på, men visst, man har roligt, oftast iallafall. Men är det verkligen såhär det ska vara, år ut och år in?

Nästan ingenting går vägen för mig, jag lyckas alltid slå mig så jag får stora fula blåmärken, jag har inget roligt jobb, jag har ingen pojkvän, jag får inte längre gå på roliga och misäriga lägenhetsfester jag är väl inte 15 längre, jag lyckas alltid supa bort eller supa sönder mina saker, de som jag förälskar mig i blir aldrig förälskade tillbaka. Jävla kärlek! Jävla liv!

Det skulle ju kanske kunna vara så att jag överdriver en liten smula nu, men bara en liten. Det kanske är så att jag vaknade på fel sida i morse, eller att jag helt enkelt bara har en dålig dag. Eller så är det inte så.

Av Marlene Selin 23 nov 2001 09:32