I syndens näste

Jag besökte Havanna många gånger i början på 50-talet med kryssningsfartyget "Stella Polaris." Batista var president och eftersom han studerat i USA och där lärt att ingen osedlighet fick förkomma. lät han allt som kunde förekomma i sexväg tillåtas. Många av restaurangerna hade liveshow som dragplåster och det var särskilt en vi besökte. Allt var av första klass - priser - mat - inredning - flickorna var i en klass för sig själv - vackra - välutbildade - troligen ute för att tjäna snabba pengar och sedan dra sig tillbaka. De drack drinkar som till största delen var färgat vatten - men priset var i kvicksilverklass. Hur vi hade råd att besöka dessa ställen? Vi var lite av "gigolos". Många av våra passagerare var blåhåriga officersänkor med stor pension som av nyfikenhet ville besöka dessa syndens nästen. Det gick bara om vi var med som "guider." Inkomna i baren och efter någon drink och samtal med hovmästaren som avkrävde oss ett hutlöst belopp - blev vi visade till en halmåneformad salong som var inredd med massor av speglar - väggar i rött med vägglampor som gav en trolsk belysning. Runt väggarna stod små runda marmorbord - bekväma stolar - kyparna serverade champagne.
Nu kom det in ett antal lättklädda kvinnor som steg upp på scenen och här visade sig från sin bästa sida. Vi skulle välja två. Ofta blev det en mörk och en ljus. Lite lesbiskt före det att huvudattraktionen kom in som var mörkhyad i jätteklass. Då han slängde sitt höftkläde kom ett utrop från de kvinnliga åskådarna - av beundran eller förvåning vet jag inte. Efter flera föreställningar hade han svårt att få apparaten villig. Efter en stund - med viss hjälp ordnade sig det hela. Nu började en rörelseaktivitet i denna trekant som kan påminna om ett ormbo. Ovanligt 1952 - men ingen film idag är utan detta. Hur det är i levande livet vet jag icke. Efter föreställningen skickade vi våra "flickor" till ett anständigt ställe eller till båten.
Själva hade vi lång tid kvar innan det var dags för servering av frukost. Hade vi svårt med orken kunde man köpa och få serverat en bensedrin på närmaste apotek och livet fortsatte att leka.

Det var efter en sådan afton Sven som jag beslöt att blanda oss med societeten nästa gång. Då vi återkom till New Orleans skulle vi köpa kläder - en herrbutik av ädlare klass på "Cannal street" besöktes. Byxor var inget problem - bara midjan och ändan passade lade skräddaren upp benen på tio minuter. på byxorna förstås. Vit smokingkavaj var ett måste och dessa skickliga män ordnade detta i ett nafs. Rött bälte - vit skjorta med krås - svarta skor samt strumpor packades ner i en kartong och vi var beredda. Passa noga på Havanna - nu kommer vi!! Byte - mutor gjorde att vi fick hela kvällen ledig. En hästdroska drog oss i sakta mak mot platsen för vårt gästspel. Då vi måste tanka på vägen stannade kusken samt väntade vid några barer. Framme avtackades han och vi skildes som de bästa vänner.
Bugande livréklädda tjänare hälsade oss välkomna. Väl inne var kasinot vår första anhalt. Några vinster eller förluster har jag inte i minnet. Däremot bjöds på gratisdrinkar av lättklädda vackra välformade "kaniner".
Inkomna i matsalen fick vi ett bra bord med fin utsikt över scenen där showen skull försiggå. Det att observera någon oanständighet förekom icke - artister och balett var av första klass. Jag fick vänta ända tills jag besökte New York innan något liknande fanns att beses.

När revyn och middagen var avnjuten fortsatte kvällen i baren som även var danssalong. Här fick vi inte sitta ensamma länge förrän ett par galanta damer gjorde oss sällskap. För varje drink blev de vackrare och vackrare och till slut kunde vi tänka oss en liten ostronsupé i
"chambre séparée" som nästa önskemål. Detta var lätt ordnat och en svit med två sovrum ställdes till vårt förfogande. Ostron och champagne fick vi på altanen med utsikt över staden och ut över oceanen. Klockan gick fort och snart skulle kvällen bara vara ett minne. Detaljerna efter altanbesöket och besöken i var sitt sovrum kom till tals dagen efter vid tiden för att disken efter frukost skulle utföras. En grek - servitör som vi - hade också till uppgift att torka silverbestick. Han gick aldrig iland - skulle spara sina pengar för att öppna eget - detta gjorde han också på en ö någonstädes. Under berättelsens gång - ivrigt lyssnande - frågade han hur mycket vi fick betala för äventyret med flickorna. Detta var ingen hemlighet - vi sa som det var - 25 dollar till varje. mycket pengar på den tiden. Han tog sig för huvudet och ropade med hög röst:
"Mamma Mia - ni kunna pippa hel by i Grekland för 25 dollar."

Nu skulle historien kunnat vara slut med denna knorren - men jag måste berätta om slutet för Svens vita smokingjacka.

Några år senare då vi båda arbetade på Lisebergs huvudrestaurang beslöts att kvällen skulle firas på Långedrag. Här serverades räkor så mycket man orkade och dans till stor orkester. Då vi träffades hade Sven sin vita kavaj och såg mycket elegant ut. Nöjda och belåtna kom vi till kaffe med avec och det var tid för dans. När jag kom tillbaka satt Sven - sur till tusen och ville åka hem.
Varför? Jo - alla hovmästarna hade vita smokingkavajer och den flicka som Sven velat dansa med - hade svarat:
"Nej tack - jag dansar inte med personalen."

Av Lennart Ekman 22 nov 2001 10:23