Hon är borta!

Jag blev sittande i ett rum som jag knappt kände längre. Jag blev sittande i ett rum där jag inte vågade öppna varken dörr eller fönster för hennes doft skulle slippa ut. Jag blev sittande i det rum som hon precis hade lämnat, och där jag skulle komma vara inspärrad resten av mitt liv. Ensam med ett huvud fullt av minnen, och hennes doft som fortfarande stannade kvar.

Jag såg mig omkring då jag hörde ett ljud. Hade hon kommit tillbaka? Rummet var tomt. Jag hade aldrig hört något ljud. Det var bara ett gammalt minne av hennes steg, eller hennes andetag. Rummet löstes upp i tårar. Färgen var borta. Väggarna och alla möbler var gråa. Stolar som jag inte vågade sitta på eftersom hon hade suttit där. Bord jag inte vågade röra för att hon hade rört dem. Jag ville inte smutsa ned. Jag ville inte täcka över de ytor hon rört, och det fotsteg hon tagit. Regnet öste ner utanför. Jag försökte föreställa mig att det var vilken dag som helst, att hon varje sekund kan komma in genom dörren. Hemma igen. Med mer doft, och nya fotsteg att fylla ett alldeles grått rum. Men rummet förblev grått. Några sekunder blev till evigheter men hon kom inte tillbaka. Jag slöt ögonen och öppnade dem igen. Det kanske var en mardröm. Jag försökte nypa mig. Kanske hade ingenting hänt. Kanske hade vi inte precis tagit farväl. Kanske var hon fortfarande vid min sida. Men rummet var lika kallt och grått när jag öppnade ögonen. Hon doftade så underbart. När hon var där. En doft jag skulle känna igen tusen och åter tusen år. I mitt rum. Hur kunde jag låta henne försvinna? HUR KUNDE JAG LÅTA HENNE STÄNGA DÖRREN BAKOM SIG? Hur kunde jag låta det enda jag verkligen älskat ta ens ett steg iväg från mitt rum?
Jag försökte se henne framför mig. Jag försökte föreställa mig vad hon gjorde nu. Var hon var. Och vilken mark som kände hennes fötter vandra. Jag sträckte mig ut efter henne, men hon tog bara ytterligare ett steg längre bort. Och allt var mitt eget fel. Allt var förlorat bland stolthet lögner och svartsjuka. Allt var borta för att jag inte visste vad jag känt. För att jag inte kunde ge upp ens en gnutta av min själ. Och låta henne komma in. Och se världen som jag såg den genom mina ögon. Hon skulle se sig själv som jag såg henne. Och förstå. Allt var borta för att jag inte kunde fånga hennes doft.

Ett huvud fullt av minnen och ett rum med hennes doft. Rester av ett annat liv. Ett helt liv och ett riktigt liv. Nu fanns bara spillror kvar. Hur kunde det bli så? HUR KUNDE JAG LÅTA HENNE GÅ?? Detta är slutet, jag kommer aldrig se hennes underbara ansikte igen. Jag kommer aldrig höra hennes stämma. Jag kommer aldrig kunna smeka hennes hy. Jag kommer aldrig ta tag i henne igen. Och krama tills hon vet att jag älskar henne. Jag kommer aldrig lyssna i timtal på hennes röst. Jag kommer inte täcka hennes kropp med kyssar. och jag kommer aldrig känna hennes röst igen. Om jag inte stannar i mitt rum. Och aldrig öppnar för någon. Om jag inte låter resten av mitt liv bestå av de vackra minnen jag har. Om jag inte låter hennes doft vara allt jag känner från och med nu.
Om.....
Men det är slutet.
HUR KUNDE JAG LÅTA HENNE GÅ?

Av Jens Lagerberg 22 nov 2001 09:25