Coromandel

Min sambo skulle aaka till coromandel och jobba. Det aer en halvoe paa nordoestra hoernet av Nya Zealands norra oe.
Vi aakte vaestra kustvaegen via Thames, te Puru och Tapu.
Hem daerifraan skulle vi aaka en genvaeg, en skogsvaeg som inte var asfalterad foer att vinna tid. Resan upp var underbar, man aaker laengs kusten, daer bergen rinner ner i havet saa har man fasat av foer bilvaeg. Vaegen aer saa krokig daer den raettar in sej efter berget att man har
aldrig laengre sikstraecka paa vaegen aen max 50 meter.
Nedanfoer vaegen aer det antingen stup rakt ner i havet eller sandstraender med fin sand. Ljuvlig natur, havet paa ena sidan vaegen, olika blaa groena skiftningar i vattnet saa manga olika faerger blandat i samma vatten, turkos,
groent, blaatt och ibland vitt ovanpa vaagorna. Paa andra sidan vaegen aer det rena djungeln, paa bergsidornas branter
ner sa aer det saa kompakt groenska saa Jan Lindblad skulle ha kaennt sej hemma.

Saa kompakt saa man kan inte ens gaa ur bilen och gaa och kissa utan att ha machete och bergsklaettrarutrustning!
Det aer smaa rastplaster saa fort naturen ger utrymme och det finns smaa toaletthus som aer vaelskoetta,oeverallt haer nere saa finns det offentliga toaletter! Vi aaker paa dena krokiga vaeg, det gaar inte snabbt, det aer 100 km/h men i varje kurva saa staar det hur hoeg hastighet man
kan haalla utan att trilla ner i diket, det staar 45, 35, 20,45, 30, 45, det aer ingen hastighetsbegraensing utan en vanlig skylt som visar aat vilket haall vaegen baender och den rekommenderade hastigheten foer att kunna stanna kvar paa vaegen. Rakstraeckan mellan varje kurva aer inte mer aen max 50 meter saa det gaar inte snabbt. Det aer snigelfart, och underbar utsikt, lite laeskigt... Det som hindrar mej ifraan att hamna utanfoer vaegen och nere i havet aer bara ett tunt staket med ribbor som mera visar var en bil gaatt av vaegen aen att foersoeka foerhindra att bilen gaar av vaegen.

Antar att det aer laettare att leta efter naagon som inte kommit hem paa kvaellen, bara att leta efter ett haal i staketet och sen ringa helikoptern och bergsklaettrare foer att foersoeka hitta bilen laengs den branta sluttningen, den kompakta groenskan goer det ju heller inte laett att hitta nagon som gaatt av vaegen. Vaegen klaettrar uppaat i bergen ju naermare coromandel vi kommer och utsikten aer bara, jag vet inte vad foer superlativer jag ska ta till!
Vaegen aer helt ploetsligt flera hundra meter upp och vi boerjar att ta oss oever bergstopparna foer att ta oss ner paa andra sidan om den utsstickare som halvoen aer. Ploetsligt runt en boej saa aer det tvaerstopp, en trafikolycka. Varningstrianglar som skulle kunna goera verkligen nytta har ingen hoert talas om haer.

Eftersom siktstraeckan aer plus-minus noll saa aer det naera att vi naestan koer in i olycksbilens bakaenda som staar kvar paa vaegen och nosen paa den aer upp och straevar efter bergssidan. En lastbil hade koert av vaegen, men pa raett sida, koert rakt mot bergvaeggen. Han ska vara glad foer att han inte koerde ut oever kanten foer det aer
flera hundra meter ner till havet haer, han sitter i diket mot bergsvaeggen,ingen aer skadad. Palmer och moerkgroena vaexter haenger ner oever bilen daer den ploejt rakt ut.
Flera andra bilar har kommit och en jeep har satt ett rep rund kofaangaren paa lastbilen. Lastbilen star i en konstig vinkel upp utefter bergvaeggen och rejaelt paa sniskan
Min sambo skrattar och saejer: tror lastbilen kommer att tippa och laegga sej platt pa vaegen, vilka knasbollar, varfoer inte ringa efter riktiga proffs?

Nu boerjar det att gaa utfoer ner paa andra sidan av bergen. Underbara havsvikar och det aer lite slaet mark nedanfoer berget och det boerjar skymta lite bebyggelse.
Usch nu blir jag aaksjuk av allt kringelikrok. Jag vevar ner rutan foer att faa luft. Sambon vet att jag maar illa, foer det aer enda gaangen jag aer tyst. Han fraagar efter en stund, maar du illa? Han vet att jag blir aaksjuk ibland.
Jag saejer aldrig naat eller klagar. Jag blir bara saa tyst. : Koncentrerar mej paa att andas djupt. Sambon fraagar om jag vill koera istaellet, jag maar aldrig illa naer jag koer sjaelv, men nu aer illamaaendet sa oevervaeldigande att jag inte ens orkar prata. Det gaar oever naer vi kommer ner i coromandel. En laang ringlande gata, det har varit en guldgraevar stad, annars hade
ingen bosatt sej haer paa grund av avstaandet och svaarigheten att ta sej hit. Gamla hus, finns naestan bara hus pa den enda bygatan, lite vilda western. Sambon ska in och jobba i ett gammalt hus,ett stort hus med tjusiga
verandor och burspraak, verandorna ser ut som paa husen i Australien, lite boejda markistak. Ett underbart vackert hus. Han ska bygga speciella loesningar foer persienner och markiser. Han ska traeffa huseagaren och en till kollega daer foer att ta maatt och diskutera fram vad dom kan goera med dom vackra burspraaksfoenstrena utan att faa det att se foer modernt ut. Jag gaar en promenad medans dom arbetar.
Foerst sa gaar jag och koeper en dricka foer att kyla ner mej och min aaksjuka. Sen gaar jag gatan upp och ner, bara cirka 500 meter. Det aer smaa pittoreska affaerer med turist grejor och naagra smaa hotell, ser naagra turister, shorts och knaestrumpor och kamera, tror dom aer tyskar, jag hoer dom inte prata men dom ser tyska ut. Det aer inte saa maanga bilar men det finns naagra "flaeskiga" baatar i
hamnen. Den lokala befolkningen verkar bestaa mest av aeldre som alltid bott daer och yngre som trotsar arbetsloesheten. Hittar man inte arbete haer sa kan man ju inte pendla med den vaeg och tid det tar att ta sej
haerifran. Maanga aldre maenniskor som bor i stan sitter paa baenkar utanfoer affaererna. Hittar en second handaffaer, fullt med gamla engelska tanter som prismaerker nyinkommna saker. Nya Zealaendare aer ju urinnevaanarna
maorierna och de hitflyttade engelsmaen och irlaendare som kom i kapten Cooks spaar foer naagra generationer sedan.
Tanterna i second hand affaeren aer saekert oever 70 - 80 aar. Smaa fina engelska tanter, riktiga tanter med graatt lockigt haar och fina klaeder.

De aeldre tanterna som jobbar i affaeren, en del aer foervirrade, jag tjuvlyssnar.
- Should I put price tags on this one?
- I told you, all things must have a pricetag on when in the shop!
- This one also?
- That one also!

Den ena damen foerklarar foer den andra, sen har hon gloemt och fragar samma sak igen.

Jag hittar en gammal klaenning som aer cremevit, ljuvlig sak, det aer en v-ringad linneklaenning med sprund, som en underklanning, en blus i samma tyg aer fastsydd ovanpaa,
mycket spets. Den kostar 10 nzd, cirka 50 kronor. Jag haaller andan och provar, foer liten, suck. Hade varit perfekt att gifta sej i, borgerlig vigsel, paa graesmattan
hemma. Jag gaar runt i coromandels hamninlopp med segelbaatar. Sitter paa en baenk och aeter en inkoept nybakad paj. Sen aer det dags, sambon ringer, han aer klar.
Nu ska vi ta en annan vaeg daerifraan,genom bergen, som foerut men nu inomlands genom skogen. Grusvaeg, lika slingrig som den andra vaegen upp fast ingen kust utan
tvaers igenom djungeln och bergen. Men lika laangt ner i dalarna mellan bergen om man skulle raaka hamna utanfoer vaegen. Smalt och krokigt kommer inte upp i naagon hastighet. Kurvorna aer likadana haer, det aer skyltar med max hastighet 30 km genom en del av kurvorna. Palmer och ormbunkar stora som hus haenger ner ifraan bergssidorna.
Skogen aer taet och som en djungel. Saag jag inte Jan Lindblad skymta foerbi daer igen? : Han visslade paa shannandoa. Jag har beraettat foer sambon om Jan Lindblad, hans sambo och hans tigrar och att han kunde vissla. Det aer inte naagon som har den skivan och kan skicka en kassett kopia? Jag kanske kan skicka naagot annat i retur?

Det aer riktig djungel, fattas bara vilda djur men dom har ju inga, bara faaglar, och oppossums. Jag har aldrig sett en oppossum, sett dom oeverkoerda laengs vaegarna men ingen levande. Ser ut som ett stort fett marsvin. Det aer sa traangt saa man kan knapt moetas paa vissa delar av vaegen.
Lika daalig kvalitet paa alla 3 vaegarna som leder till Coromandel. Daa i en kurva med en moetesplast, mitt paa staketet som omger moetesplatsen, daer sitter en klarblaa faagel, lite storre aen en undulat, saa vackert. Jag saejer aat sambon men precis daa saa lyfter faageln och han maaste
koncentrera sej paa vaegen saa han hinner inte se den, synd.

Jag skojar och saejer: blue bird! Faageln i Mupparna heter big bird paa engelska, ibland naer jag har sett naagon fagel som jag inte vet vad det aer och ska beskriva saa har jag startat meningen med big bird eller yellow bird. Faar daa oftast naagra glada mothugg om The Swedish chef ocksaa i Mupparna. Sambon saejer att dom har inga blaa faaglar paa nz, var den riktigt blaa?

Nu boerjar han skoja om The Norwiegan blue, den som Monty Pythongaenget skojade med i en sketch.

Jaaaa klarblaa, ingen tvekan! Han saejer att det ofta aer faaglar som hamnar i daaligt vaeder oever Australien som blaaser oever, undulater och pappegojor som inte hoer
hemma haer, ibland saa stannar dom, ibland sa doer dum ut.
Vi aaker naagra meter till och daer kommer en till klarblaa faagel flygande oever vaegen. Samma faagel? Eller en likadan?

Jag tittar i fagelboken naer jag aer hemma men ingen blaa faagel alls. Fast jag saag ju tvaa, och paa naera haall, eller om det var samma som lyfte och kom tillbaka en svaeng oever vaegen. Ska titta i andra faagelboecker ocksaa.

Resan till och fraan coromandel tog saekert 2 timmar upp och 2 timmar ner, aeven fast det inte aer nagon straecka att tala om. Coromandels vaeg faar 5 getingar foer den underbaara naturen och utsikten. 1 geting foer vaegkvaliten, fast hade vaegen varit rak saa hade det
inte varit samma sak.

Av Suzanne Ek 20 nov 2001 09:54