Lava - ett dekadensnäste

Jag kan som gammal och vis Lavastammis, tryggt ge mig in i diskussionen, eftersom ingen av övriga debattörer Navid Modiri och Daniel Somos verkar förstå vad Lava egentligen är. Eller jag kanske ska säga var. För jag har ej besökt dess lokaler på över ett år.

Jag flyttade till Stockholm från Flen 1999, för att börja gymnasiet i denna huvudstad. Jag hade inga vänner. Min pappa jobbade hela dagarna. Jag drev omkring i lägenheten, blek som ett spöke, nyss inträtt i tonårsrevoltens alternativa universum, med ett par hemdemolerade jeans, en flitigt använd kajalpenna, och ett par splitter nya Undergroundkängor. Men jag hade inga vänner. Så jag gick ut på nätet och sökte efter likasinnade i Stockholmstrakten och på communityn Skunk på tal om infekterade hak för ungdomar... fann jag en syntharpojke - Anders, som jag träffade IRL, och han tog med mig till Lava. Jag var förstummad, bortkommen, rädd. Överväldigad, imponerad, avundsjuk. Ett helt känslospektra som lämnade mig helt tyst och skakande. Exotisk varelse efter exotisk varelse kom fram för att krama Anders och vänligt hälsa på mig. De var så vackra, manchesterjeans och mängder med smink, Converseskor nästan i trasor, långa dreads eller blått/grönt/rött/svart hår. Kängor och lack, hattar och palestinasjalar. Och lokalerna, stora trappsteg att sitta på, ett mysigt café med thé i glas, stora kuddar, och schysst musik. Var inte det här drömmen? När jag gick därifrån sade jag till mig själv att det var en utopi jag aldrig skulle återvända till. Jag passade inte in, var inte värdig. Jag var wannaben och de var gudarna. Jag hatade dem och ville vara dem samtidigt.

När skolan började var jag verkligen misärbarnet, fick inga vänner, ingen ville sitta med mig och jag krisade ihop. Så jag tog mod till mig och gick till Lava. Sekunden efter att jag klivit in genom dörren, studsade två varelser ner från trapporna och hälsade mig välkommen. De presenterade mig för alla och jag kunde inte säga nånting. Jag satt på en trapp och var tyst i nån timme, sen gick jag hem. Men tredje gången jag var där, brast det bara, jag hade inte träffat någon knappt på hela sommaren, och i skolan ville ingen ha med mig att göra, men det ville de här människorna. Så jag pratade, och skakade som en galning, men det märktes inte, och fick en drös vänner på en eftermiddag.

Efter det blev Lava som en drog. Jag klarade av gängbildningarna i klassen som lämnade mig utanför, och nästan sprang från skolan för att komma till Lava, där mina vänner skulle krama mig och fråga hur min dag varit, tigga pengar av mig till thé och vegankakor, och prata med mig. Jag var där varje vardag från att skolan slutade till sju, då mitt busskort slutade gälla. Varje dag i flera månader. Herregud. Jag fick kanske 100 "vänner" på ett halvår.

Allt var helt fantastiskt. Inte.

"När jag gick in möttes jag av skapandeglada ungdomar. De söp inte, de knarkade inte och de var inte uttråkade. De behandlades som människor." skriver Navid Modiri. Han vet inte vad han snackar om. Klart de knarkade. Klart de söp. Klart de var uttråkade, det enda vi gjorde var att sitta i trappan i våra trasiga kläder och stirra på människorna som kom in genom dörren, krama om människor man knappt kände och låtsas som om alla var en enda stor familj. Jag började undra en dag när en flicka med långt rött hår kramade om mig hårt och sade med tillgjord röst "åh vad jag har saknat dig! Eh, vad var det du hette nu igen?" Och falskheten, med denna tanke om att alla skulle älska alla, fanns det ingen möjlighet att undvika personerna jag inte gillade. För det fanns det. Jag var ändå tvungen att krama om dem och prata med dem, och inkludera dem i min "familj". Det var svårt att låta bli att tänka, att om alla gjorde så, hur många av de här personerna var det som gillade mig på riktigt egentligen?

Sen dekadensen. Svartsminkade flickor med kängor och curetröjor söp hårdast, led mest och skar sig bottenlöst djupt i armarna. Det var inte lyckliga ungdomar. "Stammisarna" var inte kreativa, köpte ingenting i kaféet, pysslade inte i pysselhörnan, tittade sällan på film och bläddrade aldrig i tidningarna. Plötsligt började två grupper av lavaister utskiljas. De "goda" - första generationen, som var på Lava "först". Alltid vänsterradikala veganer med dreads och Converseskor. De var de äkta. De var snälla och drack thé med två bitar vegansocker, och gick på alla demonstrationer, för de visste vad det var frågan om. Sen var det de "onda" - andra generationen, med fult sminkade ögon, stora kängor, skitfula skinnjackor och nitar, nitar, nitar. De gick till MacDonalds, tog med sig påsen till Lava, och slängde den på golvet. Ibland låg det vodkaflaskor i trappen. Trettonåringar hade sex på toaletten. De skrek och kastade saker på varandra, ockuperade trappan och stirrade hårt och kallt på oss, det var en djungel/dagis-känsla och jag led med personalen, som försökte alla metoder för att stävja besökarna. Eller parasiterna kanske är ett bättre ord. Jag minns ett "möte" då en tjej ur personalen satt på en tygpuff på scenen och vi satt på golvet runt henne, ett hav av avvikande barn. Hon förklarade att situationen kunde inte fortgå, vi skrämde bort betalande gäster. Otaliga små tanter hade nyfiket klivit in i lokalen, sett den hotande mobben av skränande ungdomar och livrädda backat ut igen. En tant hade fällt den klockrena kommentaren "det är bra att ni tar hand om de sjuka barnen". Efter hot om stängning lovade alla barnen i kör att vara så snälla så, sitta på scenen istället för i trappen så de inte syntes, sluta grovhångla överallt det var nästan en bordell och göra allt för att rädda Lava. Veckan därpå var det samma sak igen. Jag orkade inte, utan slutade gå dit. Av de hundratal bekanta hade jag kvar kanske tjugo jag verkligen uppskattade. Av dem har jag fortfarande kontakt med ungefär fem. Träffar en av dem regelbundet. Och henne gillade jag inte ens när vi var på Lava. Haha.

"Lava är ett hak där en extrem minoritet av Stockholms extrema vänsterungdomar hänger." påstår Daniel Somos. Det har han nästan rätt i. Det var det förut. Nu är det trendkommunister och blöjpunkare, för att dra alla över en kam. De som går omkring med Maos lilla röda i fickan, vill hänga alla moderater och snor min mobil ur min väska på fester de inte var bjudna till. Jag avskyr att bli sammankopplad med dem. Lava tog till extrema metoder hörde jag, ett par månader efter att jag slutat gå dit, och stängde hela skiten. För "renovering". När de öppnade fick punkarna inte komma in först. Sen fick de det, jag fattade inte riktigt. Men de blev av med en massa löst folk, som jag inte vet var de är. Ibland ser jag dem driva runt och se läskiga ut. Själv har jag lagt lackbyxorna på hyllan, slängt den blå hårfärgen och rakbladen. Sålt kängorna, slutat sminka mig och blivit en lallande bimbo. Och trivs med mig själv, vilket jag inte gjorde på Lava, egentligen. Det var desperata människor som sökte uppskattning och tröst hos lika trasiga individer, som inte lärde dem ett jävla dugg utom att undvika nerverna i handleden och att moderater ska dö, djur skall ej förtäras, och inte vitt socker heller. Det är Lava. Vad Navid vill ha är ett kulturställe där ungdomar kan hänga. En ungdomsgård? Lava är ingen ungdomsgård, även om de besökande fick för sig det. Lava hade kunnat funka, om de som förstör kunde ha hållit sig därifrån. Men det är omöjligt att välja vilka som ska få besöka ett sådant ställe. De menade så väl, men det funkade helt enkelt inte, de ruttna individerna trampade sönder utopin, ville ha allt själva, utan att fatta att de förstörde genom att existera. Det är hårda ord, men det var så det kändes, så det fortfarande känns.

Av Kee Leong 19 nov 2001 13:27