Kemisk kastrering, varför inte?

Nyligen har vi kunnat bevittna antalet mediepresentationer som haft med pedofili att göra. Rapporter om sprängda nätverk, utförda dåd och mer eller mindre dokumentära skildringar. Svårt att läsa om, svårt att se, svårt att smälta.

I unga år varnades jag för "fula gubbar" och hoppade således alltid ner i diken när bilar saktade in bredvid flickcykeln. Ingen varnade dock för den gosige "dagisfröken" eller den ingifte släktingen. Ingen varnade för den engagerade läraren eller sommarjobbschefen. Sådant lärde man sig helt enkelt att hantera på samma sätt som man hanterade sina fulla killkompisars näckningsraider på förortsfesterna genom att slåss och förbanna och blottarna bakom ridhuset med total ignorering.

Jag trodde i min naivitet i många år att detta var kvinnokönets öde. Senare, oftast på utdragna efterfester, kom historia efter historia ur svartögda bekanta, manliga sådana. Deras trauma verkade om möjligt ännu större. De hade oftast blivit utsatta för homosexuella övergrepp och flertalet hade stora problem med sin sexualitet och sina aggressioner. Där tjejerna oftast verkat vända sin smärta inåt, bli anorektiker eller ägna sig åt annan självutplåning, var killarna mer utåtagerande, som om de straffade världen för vad den gjort dem, om och om igen.
Nu är det inte så att män som utsatts för pedofiler som barn är mer benägna att begå liknande brott som vuxna. Detta har den eminente Olof Risberg på Rädda Barnens mottagning för unga offer/förövare lärt mig. Däremot så har de flesta av förövarna onekligen haft svåra upplevelser av olika slag bakom sig. Oemotstrideligt är ändå att de flesta brott de facto begås av män. Hur många brott genereras i förlängningen av den lystnes sexuella eller ekonomiska egoism? Jag törs faktiskt svara på detta: Oräkneliga. Det är tragedier både ur personliga och samhälleliga perspektiv.
Och detta, ett av de värsta brott som kan begås, brottet att utnyttja ett barn, betingar ett i sammanhanget ringa straffvärde.

Jag vill inte att barn och unga ska vara tvungna att lära sig att "hantera" ungaörnarledaren, konfirmationsassistenten och jympaläraren. Jag vill att samhället fördömer och sätter tydliga gränser, markerar med rimliga straff! Kemisk kastrering, varför inte? Livstid? Självklart! Sluten vård med tvåsiffrig minimitid! Om vi skyddar våra barn så skyddar vi vår värld och framtid. Som det är nu sviker vi dem och oss själva. Kanske är detta människosläktets akilleshäl, alla dessa trasiga själar?

Av Charlie Jonsson 19 nov 2001 15:56