Sourze är ett gift

Kära Sourzeläsare, kära skribenter.

Jag har en bekännelse... och en varning!

Sourze måste intagas i lagom stora doser, annars blir du fast. Den som för bara ett par månader sen var en läsare, om än en idog sådan, är numer en slav.

En normal dag i en Sourzemissbrukares liv är beroende på om det är en ledig dag, eller en arbetsdag. Som ni förstår föreligger det ingen större vånda i det första fallet, förutom små skitsaker som att dammsugningen släpar efter och att middagen ibland består av hastigt uppvärmda rester. För helt plötsligt är sambon hemma från jobbet och där sitter man som ett fån framför skärmen, skrivande eller läsande. Spisen är kall och kylen är sorgligt tom. Tur att sambon inte är så petig utan gärna äter mer av gårdagens kyckling.

Det stora problemet kommer när det är arbetsdag. Klockan hinner sällan ringa udda dygnsrytm där tidigt är lika med 09.30 innan man skyndat upp och startat datorn. Dagens artiklar har redan börjat svämma in. Kända skribentnamn som jag vet ger mig så mycket, gör att man skyndsamt klickar sig in på deras artiklar och när dom är lästa övergår man till rubrikartiklarna och dom nya förmågorna. Rätt vad det är publiceras ens egen artikel och dom första kommentarerna hinner ibland droppa in.

Slänger så ett öga på klockan och inser att det blir en rekordsnabb sanering idag, den har nämligen löpt amok!

Dagen förflyter som dagar alltid gör och när man äntligen kommer hem på kvällskvisten, vad är det första man gör? Ok, man pussar sambon först, men snett därefter slås datorn på igen och när startsidan laddas hejdå Aftonbladet, jag är ledsen men jag har bytt sitter man som ett barn på julafton. En hel drös med olästa artiklar, en hel drös där härliga praliner blandas med hästavföringsprovocerande. Underbart. Njutning.

När man sen öppnar sin egen artikel och hittar kommentarerna fylls man av lika stor del förväntan som bävan. Juanita, Ingemar och Sus är några av dom namn som man känner igen. Namn som inte bara är namn. Jag har läst deras olika kommentarer även under andra artiklar och på något märkligt vis tycks jag känna dom litegrann. Juanita, den argentinska juriststudenten som är omedelbar och ungdomligt rättfram. Ingemar, den lite lågmälde och sympatiske som aldrig skriker, varken när han sågar eller höjer. Sus, trebarnsmamman som studerar teologi, jobbar och skriver samtidigt.

Visst är det märkligt? Personer jag kanske aldrig kommer att träffa öga mot öga, men jag ser deras namn och ler.
Sen när jag öppnar mejlboxen och där hittar ett mejl från någon av mina skrivarkollegor, eller någon okänd människa som faktiskt läst och berörts av det just jag skrivit, bubblar det till i magen.

Det är bara att inse fakta, jag är fast. Jag har blivit en Sourzist. Tanken på att ta ett par veckors break var högst levande, i en dag. Sen höll fingertopparna på att värka sönder av klådan. Igår gjorde jag det jag tänkt vänta ett tag med, jag förlängde jag min prenumeration hahaha jag kan se hur några gnisslar tänderna och förbannar att dom inte slipper mig på ett tag till, men sorry.

Så kära Sourzeläsare, kära skribenter. Ni är en del av mitt liv, vare sig ni vill det eller inte. Tills Belinda bestämmer sig för att om några veckor lägga in mig på avgiftning finns det ingen återvändo.

Till er alla humorister, gnällspikar, besserwissrar, äldre gentlemen, glödare, humanister, studenter, äldre damer, kämpar, homosexuella och levnadskonstnärer; Jag är glad att ni finns, även när öronen glöder.

Trevlig helg.

Av Lena Vikberg 16 nov 2001 11:06