Självbiografiskt

Han kände hur de pratade om honom. De talade bakom hans rygg, viskade så att det inte skulle höras. Det hade de ingenting för, han visste precis vad de sa. De sade hur besvikna de var, hur illa han gjort dem, hur fel han hade haft, hur annorlunda han blivit.

Han äcklades av de dova rösterna. Skulle han svikit dem? Han satte sig med benen uppdragna högt över sitt oskyldiga ansikte. Ibland önskade han att han hade någon han kunde ringa, någon som skulle rusa till honom när han grät, någon som skulle tala lugnande till honom i de där långa telefonsamtalen på kvällarna när mörkret kom.

De visste inte vem han var, de förstod honom inte längre, det kanske de aldrig hade gjort. Han slöt sina ögon, men allt han kunde se var den hemska och groteska demon som ständigt skulle följa honom tills det hela var över. Den stirrade alltid mot honom med ursinnig blick. Den stirrade, sedan sade den; Vem är du? Han visste inte hur han skulle bli kvitt sin ondskefulle följeslagare, bara att han var tvungen att göra något för att slippa ångesten, för att dämpa rösten inom sig.

Rösterna utanför tystnade. Hon kom in till honom och med ens satte han sig på sängkanten med rak rygg. Han satt alltid med rak rygg framför henne, han kände sig som en menig soldat som nervöst inväntade generalens inspektion och vidare order. Han stirrade in i sin mörka vägg, liksom för att fly från denna tid, från detta rum. Hon sade något, han hörde inte vad. När han tittade upp såg han hur hennes mun rörde sig med en frenetisk hastighet.

Han såg hur den hävde ur sig enorma slag och sparkar, som brutalt slog emot hans huvud. Han kunde inte värja sig, det hade han aldrig kunnat. Om han någon gång försökte, förstärktes bara hennes styrka, då försvann hans tunna skyddsnät, och han föll fort mot marken. Han lyssnade inte, det gjorde han aldrig numera sa hon. Han förstod inte, han borde tänka efter mer, bli vuxen någon gång. Hon sade mycket mer, och säkert mycket värre saker, men han valde att inte lyssna.

Efter en stund försvann hon ur rummet. När hon stängde dörren efter sig kände han hur allt blev ljust igen. Stormen som nyss härskade över hans farvatten, och höll hans kustlinje vid schakt var borta. Kvar fanns bara vinden och det tysta regnet. När han lade sig ner i sängen kände han smärtan inom sig växa. Den fanns där djupt inne, i någon av alla gångar som dolde sig i den enorma labyrinten.

Liksom en outtömlig källa som ständigt fylls på av ett näraliggande vattenfall, fylldes hans brunn av ångest varje dag. Hans kropp tycktes acceptera det lugn som trots allt rådde för stunden, som om tystnaden skulle bli evig den här gången. Innerst inne visste han vad som komma skulle, och när han slöt sina ögon för att stiga in i mörkrets rike hörde han hur rösten sade; Låt dig inte luras av den milda vinden, du befinner dig i stormens öga.

Av Rob Wikstedt 16 nov 2001 20:55