Det är djupt att vara ytlig!

Killar som bara lägger stor vikt vid en kvinnas yttre betäknas ofta som ytliga. Killar som säger sig bortse från det yttre och ändast handlar på grundval av känslor och säger sig vara tilldragen till en kvinna på grund av kärlek betäknas som djupa och känslomässiga.

Men varför är det så kan man fråga sig. Vad är egentligen kärlek? Det är en primitiv uråldrig instinkt som härstammar från människans självbevarelsedrift. Varje art har sin fortplantning som grundläggande mål i livet, förutom just människa som skiljer sig från resten av djuren och kan agera efter sitt eget förnuft.

Som Aristotoles en gång konstaterade, människan skiljer sig från alla andra arter på denna jord genom just egenskapen att inte handla efter instinkt utan efter förnuft. Det är detta som gör människan unik och enligt Aristoteles är målet med en människas liv att agera efter sitt förnuft.

En person som inte gör det, en person som är totalt handfallen till den uråldriga instinkt som vi kallar kärlek, är den vi kallar djup och känslomässig. För ofta kan personer inte förklara varför de känner kärlek för just den ena eller andra människan. I detta fall så handlar man ej förnuftigt utan på urval av instinkt. På vilket sätt är detta speciellt?

På vilket sätt är det beundransvärt när någon handlar efter en uråldrig instinkt som vi alla besitter? Är det inte mycket mycket mer beundransvärt om en person kan sätta upp vissa krav på sin partner. Om en person inte nöjer sig med en partner som inte motsvarar denna persons önksemål, är det mer än vad de flesta människor klarar av.

Om en person tycker om en annan person för deras egenskaper och inte på grund av en uråldrig instinkt som har till uppgift att säkra rasens fortplantning, är det mycket mer beundransvärt. Och då talar jag inte bara om fysiska egenskaper.

Av Daniel Somos 16 nov 2001 09:31