Sexobjekt eller kärlekssubjekt?

Många par firar en vecka, en månad, ett år, tio år och så vidare. Med jämna mellanrum firar de att förhållandet varat en viss tidsperiod med storslagna ceremonier. Presenter, blommor, middagar, resor. Till vardags sitter de och inväntar nästa tillfälle för glamourös fest.

Den största ceremonin av alla är kanske bröllopet. Under högtidliga former lovar två människor i kyrkan att älska varandra tills döden skiljer dem åt. Prästen förklarar dem för till exempel man och hustru. Ännu mer presenter, blommor, middagar och resor. Det är som en tävling emellanåt. Parförhållanden är en enorm industri.

Men varför alla dessa ceremonier egentligen?

Ibland verkar det som alla dessa ceremonier äger rum för att paren inte tror på kärleken. De blir glatt överraskade och firar för att ingen - varken de själva eller omgivningen - trodde på deras kärlek. De vill att han eller hon lovar inför vittnen att stanna kvar hela livet för att ingen tror på deras kärlek. Kärlek handlar mycket om tro - ingen vet ju vad som kommer att hända.

Är inte många rädda för att han eller hon ska försvinna en dag - eller för att han eller hon aldrig ska dyka upp - just för att kärleken kommer och går vare sig man vill eller inte?

Kärlek kanske är en trosfråga - något andligt. Ande behöver ju inte alls vara något gudomligt eller mytologiskt fenomen utan snarare det som man mer allmänt kallar för en människas själ - hans eller hennes tanke, känsla och vilja.

När man talar om kontakt med en annan ande brukar man skilja mellan inspiration och besatthet. Den inspirerande kärleken å ena sidan är extatisk. Extatisk glädje eller extatisk sorg är lika inspirerande bara personen är nära. I samma rum eller i samma stad. Det kan vara kärlek vid första ögonkastet. Det kan vara en helt oväntad passion som bryter fram i dagen efter lång tid.

När man är inspirerad vill man vara nära - man tänker egentligen bara på sig själv och tar allt vad som ges. När man är besatt å andra sidan spelar närheten ingen roll - man tänker egentligen bara på personen och ger allt vad som tas. Den egna personligheten fylls upp vid inspiration och trängs undan vid besatthet.

Naturvetenskapen förklarar ju sex men förklarar den då egentligen kärleken? Har det någon betydelse hur naturen har skapat kroppen som bär den inpirerarande eller besittande ande man älskar så högt och inte kan vara utan?

Med ceremonierna försöker många styra över kärleken genom att tvinga uppenbarelsen att bli kvar eller anden att stanna i kroppen. Det känns kanske som man har en viss makt över kärlekens outsägliga väsen då. Särskilt vid bröllopet. De kommande äkta hälfterna anlitar en präst som besvärjer kärleken att vara till livets slut. Man gifter sig i kyrkan inför Gud snarare än inför varandra.

Måste man tro på Gud Fader Vår för att gifta sig - räcker det inte med att man tror på kärleken? Varför bara tills döden skiljer oss åt? Varför inte evig kärlek?

Och måste man verkligen tro i kyrkan? Kan man inte göra det vid frukostbordet med skrikiga ungar? Eller ensam vid middagsbordet?

Enligt vissa religiösa företrädare i historien måste en sann troende vända ryggen åt de naturliga drifterna för att kunna ägna sig åt det andliga livet. Människan var bara ett subjekt för andlig kärlek. Kärlek utan sex. Idag får man ibland intrycket att vi tappat tron på en andlig verklighet - i bemärkelsen människans tanke, känsla och vilja - och närmar oss den raka motsatsen. Människan är bara ett objekt för naturens drifter. Sex utan kärlek. Vilket är egentligen värst?

En och annan idealist eller romantiker finns det kanske kvar även i dessa realistiska, upplysta tider som tror på någon sorts ursprunglig enhet vi kan uppnå där natur och ande åter förenas, där sexobjekt och kärlekssubjekt, eller människa och Gud om så vill, åter blir ett.

Av Henrik Hermansson 14 nov 2001 17:05