Varför VADDÅ - eller meningen med livet?

Menat: Om du träffade Gud, vilken skulle bli din enda fråga?
Jag skulle fråga: Varför?
Inte definera Varför VADDÅ, utan just "varför"... Varför allt, liksom.
Varför gläjde, varför gråt, varför finns vi, varför måste livet ta slut, varför...

Uscha. Nu blev jag filosofisk, och det kan bara leda till massa ologiska tankar...

Men det är ju nästan så att man skäms: vi går till jobbet och skolan varje dag, utan att ens veta varför vi har möjlighet att göra det; varför vi lever överhuvudtaget. Det känns som om vi har lagt upp en mall för livet, en plan som passar den tid som är normal för ett liv, och så kör vi på dag för dag tills vi kommer på meningen. Men det kommer vi inte att göra. Därför börjar man, även som sextonåring, att känna sig lite stressad. "Jag måste hitta MIN mening med livet, och leva det fullt ut!" Vissa hittar meningen i konsten, vissa i att hjälpa andra, vissa i att uppträda...

Men man vet ju inte sin mening redan när man föds; man hittar den med tiden. Eller så hittar man den inte alls. Det är det som skrämmer mig mest. Att leva ett helt liv utan att ha en mening med det. Men ändå, MÅSTE man ha en grundmening? MÅSTE man brinna för sitt jobb/sina vänner/naturen/whatever? Kan man inte bara få leva? Varje dag skrattar och gråter vi. Det kanske är det som är att leva. Att kunna känna... Det kanske är meningen? För vare sej vi älskar, hatar, sörjer eller är apatiska inför något, så kan vi definera våra känslor. Så länge vi kan det, så lever vi.

Det är också det där med känslor som skrämmer många med livet: det är känslor som gör att människor tar livet av sig; det är känslor som gör att folk gifter sig och skaffar barn; det är känslor som gör att man skiljer sig... För HUR MYCKET vi än känner, VAD vi än känner, så kommer vi alltid fråga oss eller andra: VARFÖR känner jag detta?

För att referera till ett annat bra uttryck, som dock inte kommer ifrån en låt, utan från en film: "Alla människor borde ha en liten fågel på axeln som man frågar varje morgon: Är det idag som är DEN dagen, lilla fågel? Är det här min sista dag på jorden? Vi skulle omprioritera hela våra liv." ur: Tisdagarna med Morrie

Det är så sant. Istället för att fastna i vardagsmönstret, och kanske även istället för att filosofera för mycket, borde vi vara glada för att vi KAN göra det. Vi har ett val. Vi lever. Handlar livet kanske om att kunna göra val? Så länge vi väljer själva hur vi vill leva och inte blir tvingade till ett liv som inte passar en, så lever vi.

Som ni märker så kan diskussionen ehm, monologen rättare sagt fortsätta i evighet.
Och det är det som känns så trevligt. Även om jag dör imorgon, så kommer människor efter mig tänka samma eller andra tankar, och det gör mig på något sätt glad.

I think, therefor I am

Av Camilla Holst 13 nov 2001 09:11