Hösten - en solskenshistoria

Naturen vet att ta betalt. För våra evighetslånga ljumma sommarnätter, där en oförtröttlig sol aldrig riktigt vill gå ner, tvingas vi surt casha upp flera månader av purt mörker. Månader där dygnets få timmar av solsken tycks korta som en kamerablixt, och mest verkar enerverande. Som ett snett, cyniskt leende från himlapällen, sponsrat av Ving.

Nordens placering längs breddgraderna har satt tydliga spår i dess invånare. När konsonanterna börjar trilla dit i månaderna kan man nästan göra datumbestämningar utifrån våra mungipor, och blickarna sjunker ner mot marken och vattenpölarna i takt med temperaturen.

Mörkret påverkar oss, och vi vår omgivning. Markoolio, Paradisio och Inner Circle rasar på topplistan, och tyll och pastell ersätts av tweed och buteljgrönt. Vodka&redbull blir två flaskor rödaste rött, pitchade skratt utvecklas till långa samtal. Dessa månader har sin egen estetik. Höstvintern blir årstiden för kontemplation och moderation, och välkomnas av många.

Skandinaverna skäms inte över sin tidsbestämda dysterhet, finnarna är rent utav stolta över den, utan förklarar den med en suck, ett ryck på axlarna, och en blick upp mot skyarna. Martyrskapet ligger i luften, den råa fuktiga. Vi tar på tagelskjortor av galon, och ger oss ut i det strilande novemberregnet, att slåss mot vårt geografiskt bestämda öde, vårt arktiska arv.

Högt skattas nu dem, som kan tygla sin något självpåtagna melankoli, och under svår smärta och i stor stil forma något konstruktivt utav den. Det ogenomträngliga polarmörkret omkring oss, så tjockt och massivt att det kan skäras med kniv, utgör för dem en outsinlig kreativ källa att ösa ur. Till det tungsinta skapandets inre krets hör ikoner som Stagnelius, Bergman, Ibsen, Alf Sjöberg, och även modernare som von Trier, Norén och Flinck; genier som målar upp scenarier med bara svart på paletten. På den högsta tronen sitter sedan över ett sekel Strindberg, som skildrade själssprickor djupare än Marianergraven. August Strindberg, demonbrottarnas överstepräst.

När mörkret lägger sig på höstarna styr lämmeltågen från Båstad, Tylösand, Marsstrand och Snäck, mot de subventionerade teatrarna och filmklubbarna, och Fadren, Persona, Personkrets 3:1 och Hets. Med ren stolthet i bröstet prisar vi sedan ihärdigt dessa omvärldsackrediterade kreatörer som uttolkare av den sanna skandinaviska folksjälen. För hösten är inte årstiden vi mår som bäst, men årstiden då vi bäst känner oss själva. Höstmörkret blir en vän man återser och en sund inre reningskur och välbehövlig motvikt till en sommar utan sömn. Skandinavien blir nu åter en mullvadarnas halvö. Men nånting har hänt, kompis.

Det kanske var Halloween som öppnade locket helt. Efter att julfirandets början ab-so-lut inte kunnat stretchas längre än till tidiga november, slängde vi in en ny högtid, med ett uppmärksamhetsspann på ungefär tre veckor. Och så hade de trumpna suckarna, de nedslagna blickarna, och de malande tankarna slutligen trängts ur almanackan. Inte ett endaste litet mörkgrått veckoslut fanns längre kvar, för bitterljuvt stirrande ut i dunklet, och osande, men ändå ganska nöjda, haranger över jordens lutning. Halloween, spiken i kistan, vars lock öppnades.

Processen hade många steg. Det är ju minst sagt en lång resa från Allhelgona-firande med dämpad helgmålsbön, till att klä sig i cape och plasthorn, och hälla såpa i godis-snåla trappuppgångar. En resa, som började i svårmodigaste gloom, och snart har nått glädje av Carola-mässiga proportioner.

November och december har genomgått en fullkomlig mysmetamorfos, har släppts in från råkylan och regnet i nacken där ute, och får sitta insvepta i filtar i soffan, med varm choklad på spisen, och Superfredag på tv4. Jag känner knappt igen dom. Vi för numera ett totalt krig mot mörkrets makter, och kvällstidningarna bistår oss med ansenliga arsenaler. Ljusterapi och solresor, doftljus och belgisk choklad, 1000 watts Stefan&Krister, Radio NRG på ren gammanivå. Varenda liten skugga skall betvingas.
Längre bakåt i historien firades diverse midvinterkalas, bloter, och allt vad de hette, för att lysa upp åtminstone årets mörkaste dag. Julfirande idag känns som att tända ett stearinljus i skenet av ett solarium.

Men även om vissa medel vi tar till känns snudd på skändliga, och nästan platsar framför någon krigsförbrytartribunal, så är segerns sötma ljuv och klar. Ljuset gör oss faktiskt betydligt muntrare. Och det är svårt att klaga, med ett upptinat leende på läpparna. Men vem som står som förlorare är ju rätt uppenbart: vår kulturella arvedel, bländad som en älg på E4an.

Samtidigt som vi kopplade in kvartslamporna och den blinkande julgransbelysningen, släckte vi ner det omgivande mörkret, och klämde därmed åt en livgivande nerv i vår skandinaviska kultur. Det är faktiskt svårt att ens föreställa sig riktig återväxt. Staffan Westerbergs handdockor och "Vem skall trösta knyttet?" tog onekligen djupare spadtag än Ninja Turtles och Pokémon.

De fulla konsekvenserna av denna omvärldshappyfiering har dock inte nått oss än. Fortfarande spelar Max von Sydow schack med liemannen på SVT under långhelgerna, och Norén letar alltjämt stjärnämnen på våra slutna anstalter. Men nåt skyddsombud borde verkligen ta itu med deras arbetsmiljö. Att Strindbergs Inferno skulle kunna skrivas på 2000-talet, förefaller lika troligt som att Fredrika Bremer skulle grundat Slitz. Deras klimat var ett annat.
Pikachu - Storpotäten, 1-0.

Av Eric Aronson 13 nov 2001 14:09