Blir vi tråkiga gamlingar?

När jag var liten gick jag till granngubben Axel emellanåt i diverse ärenden. Axel var en gammal man och om det var en sak han lärt under sitt långa liv så var det att berätta en historia. Allteftersom jag blev äldre så lärde jag mig att uppskatta hans berättelser på ett sätt som inte var möjligt när jag först flyttade in i grannskapet som sexåring. När jag som fjortonåring gick för låna en klyvyxa fick jag höra berättelsen om hur han, när han slutade som stenhuggare, tog sin favoritslägga och bad den lokala smeden smida om den till denna ypperliga yxa. På julaftonskvällarna när paketen var öppnade och Axel blev sittande lite i skymundan med sin julglögg så var det ofta ett ypperligt läge för en berättelse.

En julaftonsklassiker var när Axel berättade om sin stationering på en jagare i Visby under mellankrigstiden. Den målande beskrivningen om hur kallt det var, hur dåliga potäterna var efter veckor i förråden och sanningen om hur "förlösande" den sodaspetsade ärtsoppan verkligen var på den tiden, gav, som alla hans historier, näring åt mina ungdomliga framtidsdrömmar. Tänk att få gå till sjöss ett par år efter nian, att få se världen så som Axel fick och morbror Lasse med för delen! Åren gick och bittert besviken insåg jag att möjligheten för en 16-åring att gå till sjöss på 90-talet var obefintliga. Så, som alla andra, studerade jag, gjorde lumpen och skaffade ett jobb istället. Ett jobb som visserligen tagit mig till Norge ett par år men vad är väl det jämfört med den äldre generationens erfarenhet av den stora världen?

Som åttaåring började jag åka med morfar till fiskeboden på sommarhelgerna. Vi fiskade, badade samt besökte den lokala ljugarbänken och alltsammans kryddades med berättelser från morfars unga år. Hur de som tonåringar fångade småhaj, tumlare och humrar vars storlek inte var realistisk efter 40 års förvanskning i nostalgibanken. Jag fick höra hur de efter krigen grävde upp minor på badholmen och hur de dök efter äkta kinesiskt porslin där båten, vars namn glömts bort, förliste när morfar bara var en liten parvel. Sen ska man inte glömma historierna om fiskarna som blev tagna av håkäringarna, för de kom ända in i skärgården förr i tiden!

Idéerna om vad jag skulle hitta på när jag blev äldre formligen sprutade fram i morfars sällskap, men återigen ville det sig inte riktigt. Tumlare såg jag första gången som tjugoåring på säkert 500 meters håll och säl existerade inte i de vatten jag plaskade runt med jollen som entusiastisk tonåring. Minor var sällsynta så en sådan hittade jag aldrig och det mest exotiska jag någonsin fann när jag lärt mig fridyka var väl en säng som av okänd anledning låg på 4 meters djup och skräpade. Hummer fiskade jag aldrig och håkäringens besök på västkusten vet jag ännu inte idag om det verkligen inträffat. Jag har då inte sett någon. Frågan är ju vad jag skulle ha gjort i min optimist om jag mött en människoätande fyrametershaj så det kanske var lika bra att dikten inte överträffades av verkligheten. Men i sinnet var jag beredd på både brugder, kopparhajar och vilsna späckhuggare från dagen jag fyllde tolv och fick segla omkring på egen hand.

Nu finns väl möjligheten att jag kommer vara med på hummerfiske någon gång och mina resmöjligheter i jobbet ökar allt eftersom tiden går, men det är inte min "torra" tonårstid min fundering gäller. Det är berättelserna, eller kanske snarare berättarna.

Vad kommer vi som är födda på 70-talet berätta om för våra barnbarn? Har vi några äventyr på lager som om 30 år kommer egga barnbarnens fantasi? Har vår generation kvar förmågan att berätta eller är inte en berättelse vid kaffebordet något värd när barnen födda på 20-talet börjar bli gamla nog för att lyssna en stund?

Om våra barnbarn vill lyssna, vad kommer vi att berätta om då? När jag tänker på berättelserna som gav mina dagdrömmar näring så undrar jag vad mina jämnåriga kamrater kommer att berätta om när vi blivit gamla och vithåriga. Vad är väl ett halvår på hamburgerbaren jämfört med ett jobb som lättmatros på den vida Atlanten? Vad är en sol-/spritcharter till Medelhavet jämfört med Evert Taubes resor som dräng i Sydamerika?

Kommer Akademiker-Lars att berätta för lille Nils om hur Ericssonaktierna kraschade vid sekelskiftet så att han var tvungen att vänta ett år med att byta bil? Får Meckar-Berras barnbarn Lisa få höra om hur hans föräldrar fick sälja huset i början av nittiotalet? Jag menar, min mormor som inte ens är sjuttio än berättar om hur det var när de fick elektricitet på gården! Lite skillnad eller?

Det här är kanske fel forum för en sådan här fundering eftersom alla här, med varierande framgång, försöker berätta något. Men vad tror ni om era kompisar som inte ens kan förstå er önskan berätta för okända människor i ett sånt litet format som ju Sourze oftast ändå är? Kommer dessa kompisar ha något att berätta? Kommer någon att lyssna och drömma.?

Av Krister Hallberg 13 nov 2001 13:08