Statens repression

De slår in dörren med en murbräcka. Springer in i lägenheten och skriker åt folk att lägga sig ner på golven. De är maskerade, har automatvapen och de får inte tag på någon av dem de letade efter.

Handlar det här om Schillerska igen? Nej, det handlar om ett kollektiv som stormas i efterdyningarna av Göteborg. I Jönköping griper man en kvinna och för henne till Skånegatans polishus i Göteborg. Hon sitter två dagar och släpps sedan, de har tagit fel person. Svartskalle som svartskalle.

Var du i Göteborg? Hade du en megafon? Du kanske till och med försvarade dig och dina kamrater mot polisens angrepp, ja då gör du rätt i att hålla en låg profil. Rensa ut allt med politisk anknytning i din lägenhet: telefonlistor, affischer, flygblad, tidningar, böcker. För i dagens Sverige existerar inget rättssäkerhet.

- Ställer du upp på vad som står på det här flygbladet? undrar åklagaren.
- Jag vet inte, jag blev gripen innan jag hann läsa det, svarar en åtalad.
- Ställer du upp på vad som står på AFA:s affisch? frågar åklagaren.
- Jag vet inte jag har aldrig sett den, svarar en åtalad.

I tjugo minuter försöker man tvinga fram en politisk anknytning innan det framkommer att man aldrig funnit någon AFA-affisch hos den misstänkte. Men den åtalade måste ändå ta avstånd från AFA, men bör däremot inte ta avstånd från allt våld. Inte från polisens våld, då är man nämligen för demonstranternas. Så resonerar åklagarbänken och efter det faller domarna. De hårdaste av sitt slag i Sverige.

Politiska domar. Extra allvarligt ansågs att man haft för avsikt att störa EU-toppmötet. Ingen hänsyn togs till att inga våldshandlingar påbörjades av demonstranterna. Allt våld initierades av polisen och ingen var någonsin i närheten av att störa delegaterna. Men det är en sanning som inte får plats i rättssalen. I rättssalen kommer samhällets hämnd. Man hämnas enligt den bild som spreds av media under några veckor.

Långt senare började nyanserna synas. Man började få klarhet i vad som egentligen hände och Uppdrag granskning bekräftade den bilden. Många demonstranter pustade ut. Efter att ha gått i månader och mått dåligt av att aldrig bli trodd, så kom helt plötsligt en bekräftelse. Du är inte en galning. Det som hände, hände verkligen. Och helt plötsligt blir ljudet av en batong som slår av några revben verklig. Det sammanflätas med den yttre verklighet som är kontaktnätet i samhället. Den egna verkligheten existerar återigen på arbetsplatser, bland släktingar och vänner. Den egna verkligheten som tidigare försvunnit helt, trots att man var där och såg det med egna ögon.

I rättssalen finns den sanningen fortfarande inte. Där döms man för ett sammanhang som sammanställts i rubrikform under ett par lösnummersäljande dagar i ett sommarvarmt Göteborg. Där gäller självförsvarsrätten för poliser, men aldrig för en demonstrant.

Polisen fortsätter att sparka in dörrar mitt i natten. Lasersikten mot trötta ansikten. Glåpord och anklagelser. Långa domar och rädsla. Vi är många som slänger ett öga över axeln, som håller koll på vem som går bakom. Vilka ansikten som vi tycker oss se ofta i folkmängden. Och det gör vi rätt i. Jag är till och med osäker på om jag vågar publicera den här artikeln, för polisen har fria händer och polisen är höger liksom rättsväsendet.

Makten vill komma åt dem som stör, de som protesterar och höjer sina röster mot en skenande utveckling där allt färre får plats ombord på skutan. Man gör det med våld och åtal mot människor med politiskt engagemang, samtidigt som säkerhetspolisen försöker komma åt politiska tidningar. Brand och Brohult ska offras.

Häckla inte Veckorevyn passa dig Belinda, säg inte att sabotage är rätt, kritisera inte, stick inte upp. Var inte vänster.

Av Anders Erikson 12 nov 2001 16:31