Onda barn

Mitt sovrumsfönster vätter mot en innegård med lekpark för områdets alla små barn. I denna lekpark inbillar jag mig att det är tänkt att dessa små varelser ska få vara barn och inget annat, att de ska få leka som barn, prata som barn, skratta som barn, gråta som barn och äta sand som barn. Vuxenvärlden är dock påträngande nära med sina stora, mullvadsgrå hyreshus, som höjer sig kring lekparken och likt en mur omringar barnens värld.

Från denna mur brukar jag titta ner på ungarna, se hur de leker i en jättelik sandlåda med små lekfulla stugor och klätterställningar. Och jag kan säga att det är en märklig värld. Man brukar säga att barn inte är små vuxna, utan bara barn, men ibland undrar jag hur det är ställt med det påståendet. I lekparken nedanför verkar det nämligen ibland råda närmast krigisk stämning. Sandlådesamhället förefaller för mig vara hårt, brutalt och kallt, där man, om man inte känner rätt kontakter, blir lämnad utanför, hotad med slag och glåpord.

Två små flickor jagade en eftermiddag en ensam och förtvivlad pojke. Efter ett antal varv runt lekplatsen hann en av flickorna ikapp pojken och brottade helt hänsynslöst ner honom på den kalla marken. Jag vet inte vad de sa till varandra, om det nu överhuvudtaget utbyttes några ord, men efter ett tag tog hon pojkens huvud och bände det bakåt, mot ryggen, på ett smärtsamt sätt. Så småningom släppte hon greppet och pojken kunde storgråtande springa därifrån, förhoppningsvis till en tröstande moders famn. Pojkens reaktion verkade inte bekomma de båda flickorna det minsta.

En annan scen som utspelade sig nedanför mitt fönster var när en helt fredlig kurragömmalek urartade, då tre utomstående pojkar gav sig in i leken för att förstöra. Det sista de gjorde innan de lämnade skådeplatsen var att en av dem, från ett ganska långt avstånd, kastade en bärdstump rakt i ryggen på en flicka som satt gömd bakom ett av lekparkens små hus. Med en triumferande gest lämnade pojkarna platsen och den gråtande flickan i den våta sanden.

Scener som dessa är inte ovanliga i lekparken, och ständigt måste vuxna ingripa för att inte lekarna ska urarta fullständigt. Barnen beter sig i många fall grymmare än de flesta vuxna. Jag är ingen barnpsykolog och jag vet egentligen ingenting om barn, mer än det jag sett och mina egna, vaga minnen från den tiden. Det klagas på att barn inte får vara barn länge nog och att vuxenvärlden tränger sig på allt för tidigt. Kanske är det så. Men jag skulle också vilja veta hur det hade varit om barnen fått leva helt i sin egen värld, utan någon som helst yttre påverkan. Vad skulle det i så fall visa? Att alla barn är goda? Att alla barn föds som tomma vita ark som omsorgsfullt ska fyllas med erfarenheter och intryck? Eller skulle det visa sig, vilket skulle kunna vara en mardröm, att det finns onda barn?

Barn startar inte krig. Jaså inte? I lekparken här nedanför pågår det för fullt. Vem startade det? Jo, barnen. Om det var barnen själva eller deras påverkan från vuxenvärlden vet jag inte.

Av Arvid Jurjaks 12 nov 2001 16:07