Hellre högt SQ än högt IQ!

Jag känner mej så trött på att högt IQ och duktighet tycks vara det centrala här i världen. Det är för mej viktigare med social intelligens. Man kommer ingenstans bara med hög intelligenskvot. Det fordras mera, både ambition och vilja.
Sedan behöver man en viss SQ social intelligenskvot, för att leva ett fullvärdigt liv och för att bli LYCKLIG.

Klassens ljus, lärarnas favorit men inte klasskompisarnas,
det var jag. Jo, när det blev dags för skrivningar och prov, då var jag populär. Tyst, snäll mesig, ensam, blyg och hämmad var mina utmärkande egenskaper. Vi hade en väldigt påhittig lärare i tre år, som ordnade olika intellektuella tävlingar, då var jag också väldigt attraktiv. Man nästan slogs om att ha mej i sitt lag, men när vi hade bollspel var det tvärtom. Då fick jag stå där som en idiot och endera laget blev tvingat att ha mej med.

Redan i folkskolan då fanns inte grundskolan var det väldigt viktigt för mej att visa mej duktig. När jag kom till sjätte klass, hade jag inte en timmes frånvaro. Kunde inte stanna hemma någon dag, då fick de andra lära sej något som jag gick miste om.

Jag blev mobbad från tredje klass av min så kallade kompis. Förstod själv anledningen, hon fick flytta till hjälpklass som det kallades då. Hon trakasserade mej ända tills vi var sjutton år, klarade inte av att hon var i intelligensmässigt underläge. Där kom min mesighet fram, då jag tillät henne trampa på mej, hur mycket som helst. Hon fick mej att tro, att jag var helt "urflippad". i själva verket var det hon, som hade största problemen.

Det fanns en pojke i klassen, som också var dum mot mej, då han insåg att han inte var nummer ett. Han utövade en snällare mobbning, så det tog mej inte så hårt.

När jag kom ut i arbetslivet, fortsatte min strävan att alltid "visa framfötterna". Min blyghet försvann så småningom. Trodde att jag om jag alltid var duktig, så skulle jag bli omtyckt. Jag blev bekräftad, för vad jag uträttade, människan bakom såg ingen.

Med tiden började min kropp och mitt huvud att "sparka bakut", orkade helt inte längre. Jag började att träda tillbaka, kom i konflikt med mej själv ett bra tag. Förstod
att jag måste förändra mej och mitt sätt att tänka.

Har fått diagnosen fibromyalgi och den sjukdomen gör att minnet blir betydligt sämre. Mitt IQ upplever jag har sjunkit. Vad gör det, då min sociala intelligenskvot har stigit? Jag mår bättre nu, då jag insett att folk kan tycka om mej, för vad JAG ÄR.

Förr var det: "Jag vet, jag kan." Numera är det: "Jag är, jag känner."

Av Vivi-Ann Bryggman 10 nov 2001 16:40