Kvinnan i forsen - Epilog/efterord

Epilog

En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

---

Alla på tidningen ställde upp när Holmér skulle avtackas. Han hade inte gråtit sedan han varit barn men denna gång kunde han inte hålla tårarna borta.

Tidningen hade hyrt fest och konferensvåningen längs upp i det stora huset. Men den visade sig inte hysa alla som ville komma in. Även TV var där för att göra ett reportage om redaktören som med sitt sista arbete tillsammans med Johan Lindblom och Ulla Blom hade löst ett drygt tjugo år gammalt olöst mordfall. All media hade hängt på Stockholmstidningens nyhet om upplösningen på "kvinnan i forsen". Holmér hade skickat iväg Stenhammar på ett administrativt uppdrag i Hamburg. Kvällstidningarna hade snokat reda på allt som någon i Lagabyn kunde ha sagt om mordet. Det hade vänts på varenda sten och det fanns inte en bybo som inte hade en nyfiken reporter på besök vid deras dörr. Även Borängens tidning hade blivit utsatta för övrig media, men eftersom deras upplaga skjutit i höjden för en kort tid, klagade de inte. Ingen hade dock kunnat komma ifrån att Stockholmstidningen varit först med nyheten.

Holmér hade visserligen tvingats att sluta på tidningen, men som han en gång sagt till Johan, kunde han lämna den med högburet huvud.

Holmérs tid på Stockholmstidningen var förbi. Han var en skugga från det förflutna och Johan tittade ofta med saknad in mot glasrutan där han suttit. Numera var platsen oftast tom därför Stenhammar arbetade mest utanför redaktionen. Han hade möten och diskussioner med både andra chefer på tidningshuset samt olika makthavare i huvudstaden.

Sin mekaniska skrivmaskin hade Johan fått ta hem. Den var ersatt med en modernare ordbehandlare.

Ulla hade slutat samtidigt som Holmér och givit sig in på den lukrativa datakonsultbranschen. Hon var dock ofta på tidningen och arbetade med dess datorsystem. Sin vana trogen gick hon då ut till trapphuset och rökte. Johan brukade följa efter för att prata gamla minnen.

Nittiotalets första år närmade sig sitt slut och i östra Europa hade den ena kommunistregimen efter den andra fallit. Morden som härstammat från Lagabyn glömdes snabbt bort för nyheterna om det nya Europa som byggdes. Även reportage om människor som Johan och Lena - vilka hade köpt nya hus eller insatslägenheter med räntebidrag vilka staten undan för undan drog in och nu satt fast i en galopperande skuldfälla - var ett kärt ämne.

Innan Lena skulle åka in till lasarettet före jul för att föda, hade hon ordnat så Vera skulle åka upp till dem och se efter henne själv, huset och Johan. Lena hade förklarat för honom att om han skulle sköta blommorna hemma när hon inte var där, skulle de självdö innan barnet var fött. Han hade protesterat men förgäves.
- Men Johan, du sa ju själv att du tycker bra om henne, hade hon vädjande sagt till honom.
Om du bara visste hur mycket jag tycker om henne så skulle du inte vilja ha in henne i huset, hade han tänkt, men istället svarat att han tyckte det var synd att besvära henne.

"Larsson på kullen" blev aldrig färdig med sin renovering av huset. När han var färdig på ett ställe såg han genast något annat som behövdes fräschas upp. När han, efter skriverierna i Stockholmstidningen, fått sitt första besök av en kvällstidning hade han kört ut reportern med hjälp av yxan, men dock utan att höja den. Han avskydde kvällstidningar. Inte heller Rapports reportrar hade fått komma in på hans tomt.

Ulla brukade prata en hel del med Johan de gångerna hon besökte tidningen. Hon var dock inte längre kär i honom, utan hade träffat en ny man på sitt nya jobb. De kunde tyvärr endast träffas hemma hos henne tisdagar och torsdagar. Då trodde hans fru att han arbetade över och sov på sitt arbete.

Lagabyns handelsbod och kafé hade under en kort tid varit en guldgruva. Nu planerade föreståndaren guidade turer till forsen och runt skogarna vid Halvarp till nästa sommar. Han hade sparat några av de vykort Karl skickat honom när han levt. De var nu uppsatta i både handelsboden och kaféet med beskrivningar om hur de hemska morden gått till. Föreståndaren drömde om att det skulle skrivas en bok om morden och att det skulle bli en tv-serie. Då skulle han ha sin ekonomi tryggad tills han gick i pension.

Rogers änka Silva hade gift om sig. Hon satt numera i en stor lägenhet centralt i stan och smuttade på ramlösa eller tonic utan tillbehör. Hennes make var chef för en datakonsultfirma. Han hade med sin svärfars hjälp tillskansat sig kontrakt både hos statliga instanser och också Stockholms största tidning. Hon tyckte om honom, men ändå var det skönt att få vara ensam på tisdagar och torsdagar då han jobbade sent och var tvungen att sova över på sitt arbete.

En något överviktig affärs- och campingföreståndare från Helsingborg blev besviken på att det inte varit en bok som Johan skrivit. Lukas hade sett fram emot att få läst om sig själv som mördare i en deckare.

En gammal dam hade stilla somnat in på ett hem, under sommaren 1990. Hon hade efterlämnat en liten nätt förmögenhet till en brorson som besökt henne en gång. Det hade varit hennes enda levande släkting. Det lustiga var att hon inte hade tyckt om Roberth Stenhammar den gången han besökt henne. Hon hade inte ens tyckt om honom när han varit liten.

Familjen Ulfvenstams hus såldes året efter Alvin skjutit sig. En egen företagare från en stad som låg i närheten av både Lagabyn och Borängen köpte huset. Pengarna gick, enligt Alvin Ulfvenstams testamente, till BRIS. Det framkom att han, sedan tillträdet till familjegården, flera gånger om året givit föreningen generösa bidrag. Trots att huset inhyst ett sådan tragiskt öde, fick mäklaren sålt gården för en hyfsad summa.

---

Reflektioner om att skriva en deckare.

85 sidor word är cirka 150 boksidor. Från början var det 250 men att skriva allt detta på Sourze hade blivit för mycket. I vissa kapitel gick det undan och personerna fick inte en djupare presentation.

Roger Forslund har hjälpt mig med språket i de första delarna men sedan har jag fått klara mig själv. Han håller på att utbilda sig i författarskap och jag är honom outtömligt tacksam.

En dikt av Erik Johansson, 92 år, är grunden för deckarens inledning. Att vara vid den åldern och fortfarande produktiv är ett mirakel. Still going strong!

Ni får ursäkta om jag exprimenterat med tidsperspektiv och att gått in i olika människor under samma händelseförlopp.
Sedan hoppas jag någon läst hela deckaren, som kanske blev min sista, och kan ge någon kommentar. Ris eller ros allt är välkommet.

Av John Jensen 08 nov 2001 14:57