Varför förlåta Ludmila?

I Aftonbladet vädjar en söndersliten kvinna om det svenska folkets förlåtelse. I TV-intervjun ser vi en trasig stjärna som förlorat all sin glans. I Aftonbladet berättar hur hon stängt in sig på ett rum i Spanien för att ta sitt tidigare idrottsstjärneliv. Förkrossad.

Att hon ber oss, det svenska folket, om förlåtelse tycker jag känns väldigt märkligt. Precis som om hon hade en personlig relation med oss. Ungefär som att hon och vi utbytt våra innersta tankar, delat glädje och sorg.
Hon eller vi antagligen vi har fått för oss att hon är en mycket nära vän till oss och därmed vigd att göra rätt och ursäkta sig när hon gör fel.

Men jag måste få fråga: Exakt när blev vi dödspolare med Ludmila Engquist?!

Hon är bara en bland de andra stjärnorna. Varför vill hon ha vår förlåtelse? Varför bryr hon sig överhuvudtaget om oss, det svenska folket? Visserligen tävlar hon för Sverige, men en gång i det kalla Ryssland började hon springa för sin egen skull. För att HON SJÄLV älskade att idrotta. Kan inte tänka mig att hon någon gång tänkt: Nu måste jag springa fort och tekniskt bra för att Sverige ska få en medalj. Nu måste jag vinna vartenda OS jag ställer upp i för det svenska folkets skull. Nu måste jag göra svenskarna glada och nöjda. Det är VI som skapat den bilden.

Visst. Hon tävlar för Sverige och representerar vårt land, men det är ingen som tvingat henne till att springa. Hon har valt det själv. För att HON ville springa.
Det blir fel när ett helt folk involverar sig personligt med en idrottstjärna vars mål är att vara: ja, just idrottsstjärna och inget annat.

Vad får oss att tro att vi kan kräva att en idrottstjärna som vi inte känner ska behandla oss som en nära vän.
Vi HAR ingen personlig kontakt med henne. Hon är bara en idrottsstjärna, ett "sportansikte", bland de andra som satt Sverige på kartan.
Sen att hon gjort en massa fantastiska saker för svensk idrott tackar vi henne för, men att vi skulle känna henne och därmed ha rätt till personliga, intima yttringar och stunder är bara bullshit. Hon är inte skyldig oss något.

Den enda hon möjligtvis borde be om förlåtelse är sig själv.

Nä, Ludmila mig behöver du verkligen inte be om förlåtelse. Jag tycker visserligen det är synd att jag inte kommer få se dig mer i sportsliga sammanhang, men min förlåtelse får du inte. För du behöver ingen. Det är endast mina närmaste vänner som jag förlåter och ber om förlåtelse. Sådana som jag verkligen älskar och bryr mig om. Och du är inte en nära vän. Endast en stjärna bland de andra.

Av Marita Söderström 06 nov 2001 13:45