Du får nog tänka lite till, Christian

Men ändå är det lite kittlande att leka med rättvisebegreppet som Christian "tänkaren" Frisch dansar runt. Det är självförvållat. Har han gjort valet att resonera att hemlösa får skylla sig själva, så ska han få äta skit. Som man bäddar får man ligga. Och en dag låg Sara och krälade i sina egna spyor under frukostbordet. Men det gjorde inget. För hennes äldsta son, Ken, var nio år och väldigt van att ta hand om både morsan och lillebrorsan.

För det valet tog han för länge sedan, för att slippa förlora dem han älskade och för att skydda sin familj. Ett naturligt val för en son. Och en dag var han den förlorade sonen. Ken halkade efter i skolan, sökte sig till en grupp som såg honom, bekräftade honom, speciellt när han som tuffast i gänget visade det hans mamma hade lärt honom. Att supa. Ken fortsatte att få uppmärksamhet, tillhörighet och den kärlek som mamman inte kunde ge honom. Så nu började han äta skit, tjack, ecstasy och andra piller. Värst blev det när han började röka heroinet. Det fanns ingen bättre tröst. Inget som fyllde och värmde honom som rökat.

Det tog två år för Ken att välja att bli en av Stockholms hemlösa. För han hade valt att inte betala hyran. För han valde att känna sig hel. Om bara för en stund. Och den förlorade sonen blev en av Sveriges cirka 10 000 personer som alla valt att bo på gatan. Eller ja, en del av dem valde faktiskt att bli psykiskt sjuka först, så de kan vi kanske inte hålla ansvariga för att ha valt ett liv på gatan. Eller vad tycker du?

Det är många som lever i efterdyningarna av andras val.

Av Maria Hanseblad 06 nov 2001 10:08