Kärleken suger!

Känslan av att min egen personliga lycka beror helt och fullt på en annan person. Som om jag inte skulle vara en hel människa utan Honom vid min sida.

Vad jag än uppnår, kärriärsmässigt och själsligt, så är mitt liv ändå inte komplett så länge jag inte har Hans erkännande.

Jag är bricka i hans spel - helt i hans våld. På ett ögonblick kan han en gråkall novemberdag göra mig till världens lyckligaste människa bara genom att höra av sig; ett flyktigt möte, en smekning, ett leende... och lika snabbt kan min värld rasa samman när han inte längre har Tid.

Jag, en i vanliga fall en intelligent, feministisk människa med en stark tro på mig själv och min förmåga, förvandlas i hans närhet till ett viljelöst våp som följer honom som en svans så fort han knäpper med fingrarna. Mina känslor far som berusade ping-pongbollar i en berg-och-dalbana; varje kväll är han den sista som lämnar mina tankar och varje morgon är han den förste på plats igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att han är ett svin och att jag förtjänar så mycket bättre än så: känslorna finns där likväl.

Men det allra värsta är ändå att innerst inne vet jag att om ett mirakel skulle ske, om han blev precis sådär ömsint och perfekt som jag föreställer mig honom, om jag helt plötsligt skulle bli lika viktig i hans liv som han är i mitt; då skulle mina nu så heta känslor svalna lika fort som de en gång flammade upp. För det enda som gör just honom så speciell är att jag inte kan få honom. I kärlekens stora spel är det han som bestämmer reglerna. Och jag gillar inte att förlora.

Av Veronica Cornelius 05 nov 2001 17:08