Kvinnan i forsen del 24

24:e kapitlet Mördaren

En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

"Ni försvann så plötsligt när ni var här förra sommaren", sa Alvin Ulfvenstam vänligt. Samtidigt lyfte han sitt glas, luktade på sin konjak, innan han varsamt förde det till munnen och drack. Han smackade belåtet efter att låtit konjaken långsamt retat hans gom.

"Jag tyckte väldig mycket om ert sällskap och blev ledsen när ni plötsligt inte fanns här längre", fortsatte han. "Jag har farit runt och undersökt ert tidigare liv", svarade Johan. "Är jag så intressant", vad har ni kommit fram till?" "Er faster Kristina for till Göteborg samma år som ni föddes." Han tittade på Sture men hans blick blev inte besvarad. Sture verkade måttligt intresserad av vad han hade att säga. "Hon och hennes far hade för folket i byn påstått att hon skulle på semester i Frankrike", fortsatte Johan och försökte titta in i Ulfvenstams ögon och se lugn ut. "Enligt gammalt folk här i trakten hade hon sett ut att vara gravid innan hon lämnat sitt hem."

Han visste att han satt och förtäljde djupt rotade rykten vilka Ulfvenstam nog hade hört ett antal gånger. Han ville vagga in honom i falsk trygghet.
"Strax innan Kristina hade kommit tillbaka efter sin utflykt", hade er far rest till Skåne för att gifta sig med er mor. Tyvärr dog hon ett år efter att ni fötts."

Ulfvenstam som fortfarande smuttade på sin konjak, till synes oberörd av vad Johans hittills sagt, svarade honom nu för att avbryta hans ensidiga dialog.
"Historien som ni berättar känner jag till och det mesta har jag även berättat för er, men det mystiska barnet som min faster sägs ha fått i hemlighet, vet jag inget mer om än någon annan".

"Jag är inte så säker på det", svarade Johan snabbt. Han laddade nu sin bössa med de uppgifter han fått och lade till lite egna antaganden. "Jag har grävt fram gamla journaler från ett privat sjukhus i Göteborg", ljög han, "och där fick jag fram att Kristina Ulfvenstam på 40-talet faktiskt fött en son som hon genast adopterat bort."
Det hördes ett ljudligt smattrande på taket fastän de satt på bottenvåningen. En svettdroppe rann nerför Ulfvenstams panna. Jag har honom snart, tänkte Johan.

"Jag har genom att ha samtalat med en av sköterskorna fått veta att Kristinas barn adopterades bort till ett par i Skåne", sade Johan med så utdragna ord han förmådde. Ulfvenstams ansikte ryckte till och glaset i hans hand darrade.

"Paret var från Helsingborg och hette Ulfvenstam i efternamn", fortsatte han. "Samma dag som överlämnandet av Kristinas barn till sina adoptivföräldrar skedde, hade det i Helsingborg kommit hem ett nygift par från sjukhuset med sitt nyfödda barn. Barnet var du, Alvin."

Johan hörde att stolen bakom honom gnisslade. Det var Sture som plötsligt hade svårt att sitta still, som om han tyckte att orden var opassande att uttalas i just det rum.
"Det visar på att din faster, Kristina, egentligen är din biologiska mor och att du har blivit uppfostrats av hennes bror," sade Johan. Han tittade samtidigt in i ögonen Ulfvenstam som slog ner blicken mot golvet, var röd i ansiktet och svettades märkbart. "Genom kontakter med polis och socialen har jag även fått reda på att kvinnan din far uppenbarligen hade genomfört ett skenäktenskap med, varit en av polisen känd prostituerad."

Johan fortsatte sedan i lugn ton att berätta att hon dött av syfilis i Göteborg. Han betonade att hon dött i samma trappuppgång där en av pojkarna, som hittat Kristina död i forsen, senare blev skjuten med en hagelbössa.

Sture satt nu stilla igen och tittade eftertänksamt på Johan. Johan visste att han inte intervjuade Ulfvenstam utan uppträde som en åklagare. Men han såg att Ulvenstam blev allt osäkrare ju mer han berättade. Han höjde sin röst och talade om det han hört från prästen.

"Jag har säkra bevis på vem det var som varit skuld till att din mor Kristina blev gravid med dig."
Han målade upp scenariot om hur Kristina hade gått ensam hemma på sin gård med endast sin far och bror som sällskap.
"En förbjuden låga tändes mellan syskonen och det slutade med att ett frö såddes, nämligen du Alvin." Johan hämtade andan en stund, reste sig och satte sitt ansikte tätt intill den bedrövade Alvin Ulfvenstam. "Du har blivit uppfostrad av din biologiska far som fått di tillsammans med sin syster."

Ulfvenstams ansikte tappade all färg. Hans ansiktsmuskler såg ut att tappa sin styrka.
"Hur kan du påstå en sådan sak i mitt eget hem", fick Ulfvenstam fram med gråten i halsen.
"Din far hade en gång biktat sig för en präst om sina kärleksstunder med sin syster", svarade Johan i lugnt. "Under din vuxenkonfirmation i eran friförsamling hade du av prästen sedan fått reda på det, fastän prästen hade lovat din far att aldrig någonsin säga detta till dig." Ulfvenstam nickade och fortsatte att lyssna.

"Prästen som hade känt sig tyngd av att veta om din fars hemlighet, hade inte längre kunnat hålla inne med det han visste. När Prästen fått dig som elev i sin församling hade han känt sig tvungen att berätta sanningen för dig. Du lovade sedan prästen att inte berätta för din far att du hade fått reda på hans hemlighet. Du höll ditt löfte och sa aldrig något till din far. Du tog istället livet av honom så att det skulle se ut som en olycka."

Ulfvenstam såg drömmande ut och hans blick försökte fokusera någonting i golvet. Han hade tömt sitt glas och såg ut som om han var på väg att bryta ihop. Johan trodde inte att Ulfvenstams erkännande var långt borta.
"Jag har i SAS arkiv funnit att du hade rest ner till Mallorca tur och retur, samma dag som din far dog. Att det var du som hade bjudit din far på resan tyder på att mordet varit planerat."

Johan förklarade för den nu helt apatiskt sittande Ulfvenstam att han hade indicier som skulle hålla i en rättegång. Indicier om på vilket sätt Kristina hade blivit utpressad och av vem hon hade blivit mördad.
"Det nog bäst för dig själv om du för polisen erkänner de två morden du begått", sade han. "Något jag däremot inte kan förstå är varför du mördade de tre pojkarna som hade funnit Kristinas döda kropp i forsen, och varför platserna där de mördades har anknytning till ditt tidigare liv."

Ulfvenstam svarade inte. Istället tog han upp blicken från golvet, och med blanka ögon tittade han ut mot det ena fönstret. Det visade endast ett kompakt mörker, men smattrar ilskt när regnet slog mot det. Johan fortsatte ändå med sina frågor.
"Varför mördade du Karl på Mallorca, sprängde, Roger i luften utanför Solvalla och till slut sköt Niklas i samma portgång där din adoptivmor dog."

Johan såg på Ulfvenstam att han inte skulle få svar på sina frågor. Mannen verkar borta, tänkte han. Han undrade vad som rörde sig i huvudet på honom nu när han inte kunde komma undan. En äldre klocka på väggen tickade tills den plötsligt började surra och ge ifrån sig ett ljud. Den talar om att klockan är slagen för dig Alvin, var tanken som for igenom hans sinne. Frånsett klockans ljud hördes inget annat i rummet. Han funderade på vad han skulle göra om Ulfvenstam skulle vakna upp ur sin dvala och förneka allt. Han trodde inte, trots det han nyss påstått, att det han fått fram skulle räcka till ett åtal. Det han hade hoppats på var att han skulle få honom ur balans och erkänna. Visst är han ur balans, var tanken som kom till honom, men inte på det sättet som jag hade planerat.

Sture, som suttit tyst under hela samtalet, reste sig sakta upp. Hans stönande under ansträngningen ekade spökligt i rummet. Han gick, eller nästan vandrade, ett varv i rummet som om han var tvungen att långsamt bearbeta det han nyss hört och blivit vittne till. Johan, som väntade på att Ulfvenstam skulle vakna till liv ur sitt eländiga tillstånd och förhoppningsvis äntligen skulle börja erkänna, tittade på Sture när han plockade upp sin väska som stått vid dörren till farstun. Sture gick tillbaka till sin plats och lade väskan i knät. Det knäppte till i låset och han lyfte lite på locket. Han bröt sedan männens gemensamma och långa tystnad.

"Jag sa ju att vi skulle ha gjort oss av med prästen. Nu får vi ytterligare ett arbete att klara av," sade Sture irriterat och vände sedan blicken mot Johan. Johan kände att han frös i det varma rummet. Tänderna i munnen slog mot varandra. Han fick se Sture plocka upp ett avsågat hagelgevär ur sin väska och rikta den mot honom.
"Pojkarna hade inte endast hittat en död kvinna nere vid forsen", sa Sture. "Hon hade en väska innehållande pengar fastknuten vid armen.

Av John Jensen 04 nov 2001 12:33