Lagen som skadar

1998 infördes den så kallade sexköpslagen. Den var unik i det att den enbart kriminaliserade köparen i stället för säljaren, vilket annars är brukligt världen över. Tanken med detta var att inte utsätta de prostituerade för mer svårigheter, något som har visat sig vara det som händer när man gör dem till brottslingar.

På detta vis ansåg man sig ha givit en stark markering mot prostitution. Två år senare slog politiker och vissa poliser sig på bröstet och tyckte "Vi är så duktiga! Nu ser man nästan inga prostituerade alls på gatorna". Man utropade seger.

Då kom nödropet... det som kritikerna hade sagt skulle komma. En rapport från Malmö visade att lagen inneburit att de prostituerade fått det mycket svårare. Deras liv hade försämrats rejält och de utsattes nu för ökade risker. Vad hade hänt?

När jag läste om denna rapport i Sydsvenska Dagbladet kom jag att tänka på en artikel som skrivits där mindre än en månad tidigare. Sydsvenskan hade varit över till Köpenhamn och skrivit om den lagliga bordell som finns där. Och mycket riktigt, där kunde redovisas en ökning av antalet besök från svenska kunder sedan sexköpslagen infördes. Men det som var riktigt intressant var tjejernas omdöme om svenskarna. Deras rykte är gott och de anses vara bra kunder. "De är riktigt rara" sade en av de som arbetar där.

Innan jag fortsätter bör en sak förklaras: Det finns ingen urtyp vad gäller sexköpare. Fråga vilken sexarbetare som helst och hon/han kommer att säga att det är stor skillnad på kund och kund. Det finns människor som är hur lätta som helst att jobba med, det finns människor som sexarbetarna inte vill ta i ens med tång och hela skalan däremellan. Man kan inte dra alla över en kam utan det finns bra och det finns dåliga kunder.

Så vad hände när sexköpslagen infördes? Min gissning är att den skrämde de bra kunderna. De blev rädda för att bli kriminaliserade och tog färjan/bron över till den lagliga bordellen på andra sidan. Kvar blev skitstövlarna som ändå inte bryr sig, de som struntar i lagen och vad som händer med de prostituerade.

Hur påverkas en säljare när köparna minskar i antal? Svar: Köparna kan börja pressa ned priset. Vad händer när priset sjunker? Svar: Du som säljare måste sälja mer ELLER så måste du sälja dyrare tjänster för att få ihop det du behöver. De prostituerade blev alltså tvungna att sälja sig oftare, eller sälja dyrare tjänster, det vill säga tjänster de helst inte vill ställa upp på.

Dessutom fick de prostituerade betydligt svårare att säga nej till kunder de inte vill arbeta med. När kundbasen minskar får den kvarvarande kunden makt att säga "Det är mig eller ingen", det vill säga antingen får hon pengar av honom eller av ingen alls. Innan sexköpslagen hade de prostituerade lättare att välja bra kunder och säga nej till de dåliga. Men de bra stack till Danmark.

När jag läste om detta och gissade mig till sambandet blev jag förbannad. Jag började luska lite och det jag hittade var bland annat sammanfattningen av SOU 1995:15, regeringens betänkande om könshandeln. Sammanfattningen finns att läsa på regeringens website:

Länk: social.regeringen.se

Långt ned på sida ett står det: "Uppskattningsvis 2 500 kvinnor säljer varje år sexuella tjänster i Sverige. Antalet kvinnor i den öppna gatuprostitutionen har beräknats till ca 650". Tittar man sedan långt ned på sida två så står det: "Kunskapen om säljarna i könshandeln är i stort sett begränsad till kvinnorna i den synliga prostitutionen på gatan." Detta säger alltså att man bara har kunskap om ca 1/4 av sexhandeln. Och denna kunskap är dessutom begränsad till en enda grupp/typ av säljare.

Men det är inte slut här. Okunskapen fortsätter. Sida sex, mitten. Där beskrivs att man saknar kunskap om vad som får en människa att prostituera sig. Man förstår inte mekanismerna. I stycket därpå beskrivs att man vet inte varför vissa män köper sex. Sida sju, högt upp står det: "Någon samlad bild av könshandlen, den forskning som bedrivs eller de insatser som görs för att motverka den finns inte". Och det finns fler exempel i texten.

Regeringen eget betänkande säger alltså det jag misstänkte: Samhället har noll koll. Trots detta stiftade man lagen. Det ansågs viktigt att göra en markering mot prostitutionen.

Resultatet blev att gatuprostitionen minskade, vilket innebär att kunskapsbasen minskade. Det som ovan var 1/4 är inte det längre. För myndigheterna blev kontakt med kunderna och påverkan av dessa helt omöjligt. Detta trots att det anses vara mycket viktigt att kunna påverka just kunderna. Och framförallt får de prostituerade betala priset för denna markering i form av än mer förstörda liv.

Jag tycker detta är hål i huvdet. Vad är det för nytta med en markering om människor får det SÄMRE av den? Skulle inte lagen SKYDDA de prostituerade och se till att de fick bättre liv?

Jag kan inte låta bli att fråga sig om man verkligen brydde sig om dem eller om man såg det som ett viktigare mål att få göra en markering. Var framförande av åsikter är viktigare än att verkligen hjälpa? Ansågs det viktigare att få fram ståndpunkter än att göra saker bättre?

De prostituerade vet en sak: De vill inte ha markeringar. De vill ha HJÄLP. Tänker vi ge dem det, eller tänker vi fortsätta att göra markeringar innifrån skyddade verkstaden? Vill vi förbättra för de utsatta? Eller är vi för upptagna med att slåss om Sannings & Åsiktsmonopolet? Fundera på det!

Av Michael Karnerfors 03 nov 2001 13:59