Kvinnan i forsen del 23

23:e kapitlet Mördaren

En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

Regnet vräkte ner och en kall vind svepte in över perrongen när Johan steg av tåget vid Borängens centralstation. Han hade packat ner ett omodärnt regnställ i sin resväska, gått in på toaletten och tagit på sig det och var nu rädd för att han såg ut som en idiot. Han blev dock tröstad när han såg att andra på en kort stund blivit dyblöta och skyndsamt rusade mot närmaste tak.

Han promenerade nu åter genom Borängens park men på grund av vätan kunde han inte njuta som förra gången. Med ett envetet regn, av blåsten piskande mot hans ansikte, forcerade han fram genom den grönskande vegetationen. När han passerat dammen såg han att stora hål slets upp i vattenytan.

Sture hade sagt att han bodde på Västragötlandsgatan 10 och efter några minuters letande hittade han gatuskylten. När han kom fram såg han av ett gult hus. Det hade två garageportar och en välskött trädgård vilken var uppbyggd på höga terrasser. Han tog sig upp för stentrappan till huset och ringde på men konstaterade att ringklockan inte fungerade.

Han kände på dörren, den var öppen och han steg försiktigt in. Där inne ropade han HALLÅ! Ingen svarade. Han skakade i kroppen och försökte smyga sig in på lätta fötter men regnkläderna frasade. Han blev orolig för att Sture kontaktat Ulfvenstam och nu kanske blivit mördad. Med tanke på de fyra morden drog denne sig uppenbart inte för att kallblodigt mörda någon om han kände sig tvungen.

Johan hoppade till när en röst bakom honom skrek: HEJ!
Sture skrattade åt honom och frågade om han trott att det var Kristinas mördare som smugit upp bakom hans rygg. Johan tittade surt tillbaka och sa att han inte tyckte det var något att skämta om. Sture ursäktade sig och bjöd in honom till köket på en kopp kaffe.

När han hade tagit av sig sina regnkläder och de suttit sig i köket kände han genast igen Stures avskyvärda lukt. Sture hade större fläckar under sina ramar än Lena haft efter att hon strukit deras kläder senaste kvällen han varit hemma. Fläckarna såg ut att vara gamla och Stures fettiga svartfärjade hår låg som ett sirapsliknande platt garn över hans kala hjässa. Han tänkte på det gamla uttrycket om frisyren vilken tog från de rika och gav till de fattiga.

"Jag var ute för att hämta min gamla portfölj som stått ute i uthuset och skräpat sedan jag gått i pension", sa Sture och kliade sig under armarna. "Jag tänkte att jag lika väl kunde ta med mig mina arbetsredskap. Jag var aldrig utan dem när jag arbetade förr. De har hängt med genom alla år och trotts mina medarbetares ständiga tjatande om att byta till modernare utrustning har jag hållit fast vid dem."

Johan log igenkännande åt Sture och kom att tänka på sin portabla skrivmaskin han hade lämnat in tillsammans med sin resväska på stationens förvaring. Det är något visst med gamla invanda arbetsredskap, tänkte han. Det är som med lagom ingångna skor, man har dem tills de av egen kraft inte håller ihop. Han tänkte även på sin gamla skrivmaskin som stod och trånade på hans skrivbord på kontoret. De hade försökt att tvinga den ifrån honom, men han hade krampaktigt hållit fast i den. Efter en stund hade servpersonalen från firman som levererat de nya gett upp. Han kunde förnimma triumfen han känt efter att besegrat tiden.

Regnet ville inte sluta och Sture verkade rädd för att smutsa ner sin annars välputsade Mercedes medan de långsamt kröp fram på den leriga grusvägen. De hade innan åkt förbi stationen och hämtat Johans väska.

Sture sa att det var länge sedan han fått sätta på värmen i bilen och Johan svarade med att sommaren var över. Utanför var det endast tio grader varmt och en nordvästlig vind svepte över det skaraborgska landskapet. Den fuktiga tunga och varma luften, som följt efter åskvädret, var borta och luften var nu skön att andas in.

Johan var djupt försjunken i sina tankar om hur han skulle vara mot Ulfvenstam. Han såg sig själv vandra omkring i hans finrum med en konjak i näven och bjuda på en föreställning som han läst om i Sherlock Holmes. När han skrattade till åt sina absurda tankar frågade Sture nyfiket vad han tänkte på. "Det var nog lustigt ändå att du skrämde vettet ur mig hemma hos dig", ljög han för Sture.

Sture skrattade hjärtligt, till synes för att han var lättad. Sedan fick Johan syn på Alvin Ulfvenstams upplysta hem. Han förundrades över hur tidigt det kunde bli mörkt när regnet strilade och himlen skymdes av nattsvarta moln

Alvin Ulfvenstam öppnade dörren, innan de ens hunnit knacka, och sa åt dem att fort stiga in. Johan fick känslan av att Ulfvenstam suttit och väntat på dem, men slog bort tanken då Sture innan försäkrat honom att denne inte ringt och förvarnat honom. Han undrade vad Ulfvenstam tänkt, när han hade kommit tillbaka från sitt meningslösa letande efter en bil som inte hade funnits, och sedan funnit att kvinnan som han försökt hjälpa varit försvunnen.

De blev återigen inbjudna i Ulfvenstams finrum. Ulfvenstam frågade om de ville ha kvällste och skorpor samt en liten skvätt konjak. Sture tackade villigt ja men Johan sa att han avstod. Ulfvenstam försökte inte truga och gick ut i köket för att sätta på tevattnet.

Denna gång satt Sture och Johan tysta kvar och väntade. Johan öppnade sin portfölj och tog ur ett anteckningsblock samt en väl använd blyertspenna. När Ulfvenstam till slut hade kommit tillbaka med brickan och serverat sina gäster, tog han fram en liknade flaska som han gjort första gången de suttit tillsammans i rummet. Denna gång tog han dock endast fram två glas. När Sture och Ulfvenstam under tryckande tystnad hade druckit ur sitt te och ätit av skorporna ansåg Johan att föreställningen kunde börja.

Kommissarie Möller stannade bilen utanför caféet. Han såg en man komma ut genom dörren och närma sig honom. Han var klädd i overall och hade olja i ansiktet. Möller klev ur bilen och mötte upp mannen som ägde verkstaden bredvid.
"Jag kände igen eran bil", sa verkstadsmannen.
"Det var inte illa eftersom det var ett år sedan jag var här och jag aldrig pratade med er", svarade Möller.
"Alla bilar ser ut och låter annorlunda", svarade verkstadsmannen. "Vissa människor glömmer aldrig ett ansikte, jag glömmer aldrig en bil."

De gick in i cafeterian och satte sig vid ett bord längst bak. Servitrisen gjorde dem sällskap. De visste att de satt vid samma bord som en mördare hade suttit. En mördare som spräng en bil utanför Solvalla för ett år sedan och senare samma kväll mördat en på cafeterian tillfällig anställd.

På bordet låg en gammal tidning uppslagen. "Där har du honom", sa servitrisen och pekade på ett ansikte ur tidningen. "När jag såg bilden på bilen kopplade jag ihop den med mordkvällen", sade verkstadsmannen. "Registreringsskylten syns tydligt och som jag sa så glömmer jag aldrig en bil". "När han visade mig bilden kände jag igen mannen bredvid bilen", fyllde servitrisen i. "Minnena kom till mig som om någon öppnat en dörr i mitt minne. Det var han som blivit serverad vid detta bord av vår polske gästarbeterska och lämnade lokalen strax innan vi stängde."

När Möller läst namnet på den avbildade visste han att det var mördaren. Ett namn som Johan ett flertal gånger nämnt under deras samtal om morden på de tre männen och kvinnan i forsen. Han bjöd in de båda att åka in till Norrköpingspolisen för närmare förhör. När han under resan fick ett anrop på radion och sedan tog emot ett samtal i mobiltelefonen visste han att han måste skynda sig. Allt händer på en gång, tänkte han.

Av John Jensen 03 nov 2001 13:50