IQ-tester - så djävla korkat

En gång för länge sedan kom vi människor på att vi besatt någonting som vi kallade intelligens och att denna intelligens var unik för vår art. Det var denna intelligens som gjorde oss bättre än alla andra organismer på jorden, tyckte vi.

Alltsedan dess har det ofta hänt att människor fått för sig att de är mer unika och förmer än resten. Att de är intelligentare och att de därmed är bättre och sålunda borde ha större rättigheter i det samhälle som vi människor med vår "intelligens" skapat. Påhittigheten hos denna självutnämnda elit har varit enorm. Den metod man vanligen har använt är att hitta på en vetenskap som kan "bevisa" att det finns "dumma" och "smarta" människor, för att så småningom kunna göra politik av det. 1800-talet svämmade till exempel över av tankar om att människans intelligens är intimt kopplad till hudfärg, vinklar i ansiktet och andra rent absurda saker. Trots avsaknaden av bevis och trots även den tidens strikta krav på vad som var vetenskap, accepterades detta av många som vetenskapliga fakta.

Den politiska dimensionen kulminerade i trettiotalets Europa. Då fanns det en ideologi till de gamla rasistiska tankarna om kopplingen mellan en människas utseende och hjärnans funktion. Hur det gick sedan vet vi, lika säkert som vi vet att vi naturligtvis fördömer nazismens illgärningar såväl som 1800-talets fysiognomik, frenologi och allt vad dessa rasistiska pseudovetenskaper hette.

Idag finns det förhoppningsvis ingen som på en seriös, vetenskapsliknande grund knyter samman en människas mentala kapacitet med hennes utseende. Istället har 1900-talets melodi varit att knyta samman intelligensen med förmåga att lösa en viss typ av standardiserat test.

Det har till och med gått så långt som att förmågan att lösa detta test, huvudsakligen uppbyggt av talserier och figurer som hör ihop på ett visst sätt vilket man ska lista ut, faktiskt har blivit det som definierats som intelligens. Slår man upp ordet intelligens i en vanlig ordbok står det faktiskt att intelligens är det som mäts i så kallade IQ-test och att den kvantifieras i enheten IQ, intelligenskvot. Vilket alltså är ett mått på förmågan att lösa talserier och gissa figurer.

Men detta är ingalunda hela sanningen. Själva ordet intelligens betyder på svenska "begåvning", på engelska från början "To profit from experience". Från latinet kan man hitta ordets betydelse i orden "whole" och "understand".

Professor Arthur S Reber är författare till ett flertal uppslagsverk och ordböcker inom psykologin. I hans "Dictionary of Psychology" är förklaringen till ordet "intelligens" just att få ord inom vetenskapen har varit så hårt omdebatterad som detta. Ingens egen tolkning eller forskning har fått lanserats oemotsagd. Redan 1927 kastade psykometrikern Dr Spearman in handduken och sade att intelligens är "endast ett ljud, ett ord med så mycket meningar att det till slut inte har någon alls". Reber är inte heller är särskilt begeistrad i intelligenstester eftersom dom är påverkade av sociokulturella faktorer snarare än enhetlig forskning. Värderingar och ideal reflekteras i en särskild kulturs intelligenstest. Pragmatiskt och uppgivet påpekar han att intelligens är det som intelligenstesten visar då varje omgivning stöper sina egna IQ-test. Rätt eller fel.

Vi har alltså en situation där definitionen av intelligens - mer eller mindre - står till vårt förfogande. Och vi väljer att använda ordet som beteckning för förmåga att lösa IQ-test. So far so good, även om man kanske kan ifrågasätta varför man skulle behöva ett eget ord för förmågan att lösa ett sådant test. Det är bara det att ordet intelligens används som synonym för en människas hela mentala kapacitet, och därtill ofta används som värderingsgrundande. Intelligent människa bra människa. Och vice versa.

Är inte folks mentala kraft och form något så alldeles mångfacetterat att det krävs en mångfacetterad analogi för att återge och bedöma det hela korrekt? Är det inte i sig självt en intellektuell begränsning att exempelvis bedöma och betygsätta det hela med en siffra?

Jo, naturligtvis är det så. Naturligtvis går det inte att konstruera ett test som på ett adekvat och heltäckande sätt mäter en människas mentala kapacitet. Men även om det gick att göra ett sådant test, skulle det antagligen se helt annorlunda än dagens IQ-tester.

Inom den psykologiska forskningen var många redan på 80-talet överens om att forskarna hade blivit lite överdrivet förälskade i de intelligenstester som utvecklats sedan Théodore Simon och Alfred Binets första tester lades fram i början på förra seklet. I en värld som på 2000-talet ser ut att bli mer prestationsinriktad, hackordningsfixerad och rivalistisk än på länge har intelligenstesterna ånyo fått en renässans i status. Detta trots att intelligenstester endast gynnar de som är vana att använda papper och penna eller en dator. Detta trots att mer än en fjärdedel i världen använder bildspråk än skriftspråk och behandlar "input" med en annan del av hjärnan. Detta trots att de faktorer och värderingar som skapar "intelligenstesterna" snarare är en fråga om smak och läggning än om vetenskaplig exakthet.

"Men EQ då?" kanske någon säger, och syftar då på den "emotionella intelligens" som lanserades av amerikanen Daniel Goleman för några år sedan. Det är bara det att termen EQ är om än mer inadekvat som testvärde än vad IQ är. Ordet EQ härstammar från populärvetenskapens sätt att mäta sympati, känslor och intuition. Känslobaserade svar och reaktioner kan inte mätas och kvantifieras på ett vetenskapligt sätt och därför inte heller summeras i någon kvot. Med andra ord kommer man aldrig kunna mäta EQ på ett adekvat sätt, och trots att det som Goleman beskriver i begreppet "emotionell intelligens" mycket väl visar på en annan sida av människans hjärna än det som IQ-tester mäter, kommer någon EQ aldrig att kunna bli ett kvantifierbart mått som kan komplettera IQ-begreppet rent "siffermässigt".

Så låt oss återvända till den "klassiska intelligensen".

Intelligens är inte något som är akademiskt förankrat, hur gärna än universitets- och gymnasiestudenter vill argumentera för det. Just kunskap och att vi har kontroll över våra liv är typiskt för västvärlden och har provocerat fram vår begränsade syn på intelligens. Intelligens är inte heller något som man enbart får från födseln. För närvarande visar olika forskningsrön på att mellan 30 procent och 80 procent av "intelligensen" är medfödd. Den är inte enbart genetiskt betingad utan har även att göra med yttre faktorer. Stimulering, motivering och en bra omgivning spelar en stor roll. Forskning visar att till och med möss som får växa upp i stimulerande miljö med labyrinter, hjul och andra utmaningar utvecklar 7 procent tyngre cortex hjärnbark än möss som växt upp i en torftig miljö. Det behövs nog ingen Einstein för att lista ut att detta även lär gälla människor, troligen även i en betydligt högre grad.

Hur tolkar vi egentligen intelligens?

Låt oss ta två enäggstvillingar som är uppväxta utan varandra i två skilda kulturer. Den ene sitter vid en dator vid ett universitet i USA och löser matematiska problem. Betraktare kallar honom "intelligent". Hans bror är hantverkare i Genua och arbetar med att karva träfigurer. Här kommer kommentarerna att variera mellan "begåvning", "talang" och "gåva". Men "intelligent" kommer han inte att kallas.

Bröderna har i sitt arbete mycket gemensamt. Bägges hjärnor styr bägges händer i ett avancerat arbete. Bägge har haft mer eller mindre identiska genetiska förutsättning men olika förhållanden under uppväxten. På vilka grunder kallar man den ene och inte den andre för intelligent?

Ta en gymnasieelev som gärna vill titulera sig "intelligentare än genomsnittet". Han gör ett IQ-test och får kvoten 100 enligt Stanford-Binet-skalan. Han är inte nöjd med resultatet utan köper en bok innehållande femtio IQ-test "på prov". Sådana böcker går att köpa av Mensa, en förening "för de två procent som har högst IQ". Sedan löser vår vän ett provtest i veckan och går efter ett år tillbaka för att testa sig. Han finner att hans IQ ökat drastiskt; nu har han kvoten 120, vilket enligt Stanford-Binet-skalan är mycket. 131 är gränsen för att få vara med i Mensa.

Är han intelligentare nu? Eller har han bara lärt sig genomskåda IQ-testerna?

Man talar ofta om floskler som "hög kognitiv begåvning", "tänka snabbt" och att "kunna se samband med en logisk analys". Men då hjärnan styr kroppen via olika nervsystem, är det inte just detta om en tioårig pojke när han har studerat sin tränare och analyserat momentet utför en perfekt bollmottagning, en tvåfotsdribbling, väljer den bästa löpvägen genom ett försvar och passar den medspelare i som befinner sig i bäst position? Allt på ett par sekunder. Är inte det också intelligens?

Det finns mycket man kan ifrågasätta. Uppenbarligen är inte IQ något vidare adekvat mått för att mäta intelligens. Och att reducera ett begrepp som i allas huvuden är ekvivalent med "summan av människans mentala kapacitet" till att handla om talserier och figurer verkar faktiskt inte ett dugg intelligent.

Vi nämner ovan att intelligens används som värderingsgrund, att man använder den "för att skilja agnarna från vetet". Att man försöker definiera och kvantifiera intelligens för att kunna definiera "bättre" och "sämre" människor. Att intelligensbegreppet används för att förespråka antihumanism. Men uppenbarligen har man i denna elitistiska vision använt fel instrument.

Vad händer om vi istället presenterar en intelligensdefinition som verkligen tar hänsyn till alla de olika aspekterna av människans mentala förmåga? Kommer elitisterna då att kunna använda detta nya begrepp för att utöva sin smutsiga gärning?

Fortsättning följer.

---

Källor:
Bonniers svenska ordbok

Dictionary of Psychology. Arthur S Reber./ 0-14-051280-2
Känslas intelligens. Daniel Goleman.

www.mensa.se

Av Marcus Priftis och Stefan Holmqvist 02 nov 2001 12:13