Ett svin i blårandig slips

Klockan är 12.01 och jag har just öppnat butiken. Ute blåser det järnrör och löpsedlarna fladdrar som propellrar när jag ska klämma fast dom bakom plasten. På hala sulor halkar jag tillbaka in i värmen och slår på radion. Ekot har just slutat och mina kalla fumliga fingrar skriker efter att få hålla runt en het kopp med te.

Just när micron piper klarsignal, öppnas dörren och jag skyndar ut från kontoret och ställer mig bakom kassan. En välmående ok, halvfet äldre man ok, nästan gubbe tittar sig omkring, får syn på mig och kommer leende fram. I sin hand håller han en vinröd pärm och han lägger ett visitkort i min hand när han presenterar sig. Han visar sig vara reklamare med uppgift att sammanföra kommunens attraktioner i ett häfte och jag förmodar att han vill sälja en plats i det häftet. Jag nickar mot till-salu-skylten som hänger röd på fönsterrutan. Han låtsas faktiskt inte se den utan frågar istället varför butiken öppnar så sent som klockan 12.

Tålmodigt förklarar jag för honom hur många innevånare som bor i samhället och att på förmiddagarna är 98 procent av denna enorma befolkningsmängd antingen på jobbet eller i skolan. Det är nu det roliga börjar. Nedan följer ett i princip ordagrant referat. Jag väljer att kalla honom för Nöff-nöff.

Nöff-nöff: Men det spelar väl ingen roll om du sitter hemma och stickar på förmiddagarna eller om du sitter här?
Lena: Förlåt?
Nöff-nöff: Jamen att du sover hela förmiddagarna är väl onödigt då det drar ned omsättningen. Sitt här och stick istället, fast du är kanske för ung för att kunna sånt, du får be mamma lära dig. flin
Lena tänker: Hade jag haft ett par strumpstickor till hands nu skulle dina näsborrar fått känna på hur det känns att bli penetrerade.
Lena säger: Min mamma brukar sticka näshårsbehållare, jag får säkert låna mönstret.

Nöff-nöff tystnar en kort sekund och bestämmer sig för att se skylten: Jaså butiken är till salu. Det är inte underligt när ni öppnar så sent! Jag kommer just från Trollbacken. Kent Larsen har gjort ett bra jobb med stället. Han är driftig den karln, jag kunde inte gjort det bättre själv, säger han och flinar, igen!
Lena är vid det här laget jävligt avogt inställd till gubben med besserwisser-som-tror-sig-vara-rolig stämplat i pannan och säger: Det stämmer, och du verkar synnerligen kvalificerad! Du har säkert ideer som inte bara skulle förnya butiken, utan även dramatiskt öka omsättningen, kanske till och med populationen! Fast jag vet ju inte om du kan sticka...

Liten tystnad.

Nöff-nöff: Haha, kanske det, men det gör jag dig ju arbetslös. Vad har du tänkt göra då?
Lena: Tja, jag får väl göra det som kommunen -din arbetsgivare- försöker förmå oss alla att göra. Lämna Lapphelvetet.
Nöff-nöff: Jaha, har du tänkt hitta dig en neger och dra söderut? säger den fan och skrattar.
Lena: Jag har redan en jugoslav, men det är klart, en svartskalle är ju alltid en svartskalle!

För första gången flackar han med blicken. Jag stirrar honom stint i ögonen och känner hur kinderna lever ett eget liv när dom pulserar som två små hjärtan. Jag viker inte med blicken och till sist måste han säga något.

Nöff-nöff: Eh... jag menade inte så...
Lena: Nähä, exakt HUR menade du då?
Nöff-nöff: Eh...

Där ringer telefonen. Han slår raskt ihop pärmen och utan att ha försökt sälja annonsen tackar han för sig och blixtrar ut genom dörren. Jag svarar i telefonen och det är bossen, tillika min mamma, som efter en kort stunds samtal förbannar att hon aldrig lärt mig sticka strumpor.

Av Lena Vikberg 02 nov 2001 13:40