Kvinnan i forsen del 22 - av 25

22:a kapitlet
Höst
En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

När Johan åter, efter ett års tid, passerade skylten där det stod Lagabyn var han inte ensam. Bredvid sig hade han Vera och hon var klädd i en solhatt, en vit klänning som gick nedanför hennes knän, och hon dolde sina ljusblå ögon med hjälp av svarta solglasögon. De stannade vid en bro och Johan visade henne vart "kvinnan i forsen" hittats. De gick längst den stig som Johan och den pensionerade reporter Sture hade gått året innan. När de kom fram till platsen där tre små pojkar en gång vänt sin lånade eka, tog han av sig sina strumpor och skor, kavlade upp byxbenen till knäna och vandrade ut i den strida strömmen. Hon följde efter honom. När de möttes ute i forsen omfamnade de varandra och kysstes med forsens dån som bakgrund.

Han tog hennes hand och sa att det nog inte var lyckat att hon blötte ner sin vita klänning. De gick in mot land, stod sedan och blickade ut över vattnet som kämpade sig fram mellan de otaliga klippblock naturen på måfå hade kastat ut i forsen.

Solen skymdes för första gången under denna sommar av tunna moln men som såg ut att tjockna. Han kände sig lycklig fast han visste att de stod på en plats där en mördad kvinna hittats och att Lena väntade på honom hemma. Just i detta ögonblick kända han inga förpliktelser eller vardagliga konflikter, han fanns bara till och hade en kvinna vid sin sida som han visste, utan att ställa krav, älskade honom för den han var.

Vera, som hade en liten korg i handen, tog upp en filt och bredde ut den på marken. Hon drog av sig klänningen, hängde aktsamt upp den och lade sig ner på filten. Johan kröp ner jämte henne. Vattnet fortsatte med sitt idoga arbete med att tränga sig emellan stenarna som alltid hindrat deras väg bort mot världshavet.

Efter att de åkt en stund på grusvägen mot Alvin Ulfvenstams gård, parkerade Johan Veras bil på en liten skymd skogstig som ledde bort från grusvägen. Vera fick gå ensam upp mot Alvin Ulfvenstams gård och han såg hur dammet slogs upp omkring hennes skor. Tio minuter efter att hon gått promenerade även han upp mot gården. Efter ytterligare tio minuter kunde han se den. Han fick se Ulfvenstam gå ut från byggnaden och vandra upp längs vägen på motsatta sidan. Därefter såg han Vera öppna fönstret på andra våning och ge klarsignal om att allt gått som det skulle.

Han stod kvar med visselpipan i munnen och med blicken riktad upp mot vägen. Han hade spanat en halvtimma innan han åter fick syn på Vera som då tog sig ut från huset. De slog följe mot bilen utan att säga ett ord.

När de for iväg började regnet slå mot vindrutan och ett dovt mullrande hördes i fjärran. Framför hans blick förvandlades grusvägen till en sladdrig sörja. Det tog inte lång tid innan bilens torkare hade svårt att sopa rent allt vatten från vinrutan och det blev arbetsamt att hålla bilen på vägen. När de kommit ut ur Lagabyn styrde han i riktning tillbaka mot Helsingborg. Under färden gick de igenom vad Vera hade hittat hemma hos Ulfvenstam. De konstaterade att hon tyvärr inte hittat något de skulle ha nytta av.

Med hjälp av Johans beskrivning om hur huset såg ut inomhus, hade det annars gått fort för den polisutbildade Vera att söka igenom bottenvåningen. Hon hade även tagit en rundtur uppe på andra våning men där funnit att de två rummen endast innehöll ett låst vapenskåp samt möbler. På bottenvåningen hade hon hittat nyckeln och lappen med kombinationen till kassaskåpet. Där fanns endast värdepapper och bokföring samt en nätt summa kontanter som hon lätt kunnat härleda från senare åttiotal. I skrivbordet fanns inget för dem av värde.

De kände båda missmod. De hade visserligen inte vetat vad de skulle leta efter, kanske flygbiljetter, kort, dagböcker eller gamla sedlar från tiden då Kristina mördats. Johan konstaterade att enda sätter för dem att nu få dit Ulfvenstam för morden var ett erkännande.

När de var framme i Helsingborg såg han fram emot ytterligare en natt med Vera. Han måste dock först ringa Lena och säga att han var tvungen att stanna. Hon skulle nog inte bli glad över att få sitta ensam en fredagskväll, men han ville ännu inte åka hem.

Lena hade låtit besviken när han ringt henne och talat om att han varit tvungen att stanna i Helsingborg. Hon sade att hon hade tänkt laga till något extra så de skulle kunna ha det mysigt tillsammans. "Nu fick det bli något enklare, hade hon fortsatt. Han visste om att hon inte var förtjust i att äta ensam. Han lämnade sedan över telefonen till Vera och märkte att tonen på deras samtal var mycket gladare och frispråkigare.

De tog sedan väl vara på kvällen. De visste att de inte skulle träffas igen på länge. De hade beställt bord på en av de finare restaurangerna i Helsingborg. På vägen dit kände han sig som en förälskad tonåring. Han märkte att karlarna i restaurangen kastade avundsjuka blickar åt deras håll när de vandrade in.

Efter restaurangbesöket tog de en taxi ut till en strand strax utanför Helsingborg. Vi tar vara på varje sekund som om den vore den sista, tänkte han. De stod tysta en lång stund och blickade ut över det mörker som kallas för hav. Det enda de såg var de vita bränningarna som bildades när vågorna kraftfullt rullade in mot land.
"Jag hör endast ljudet av det mäktiga som finns framför oss", sa han och kramade hennes hand hårdare.
"Visst är det mäktigt", svarade Vera. "Tänk vad obetydliga vi är i jämförelse. Havet ger liv och tar liv. Lena, hennes son, hennes förra man, du och jag, vi är så små och livet så stort."
"Vad tror du det blir av oss när vardagen återkommer," sa han och vände sin blick mot hennes. Han kunde urskilja hennes ansiktsdrag trotts mörkrets försök att skylla över det. Han skulle kunna stå här och titta på henne tills jorden under hans fötter vittrade, men han visste inom sig att det han nu gjorde var ett svek mot Lena.
"Efter att du rest så kommer jag att vänta på dig", sa hon och slog ner sin blick. Hon blundade hårt och ville inget veta om framtiden.
"Vänta inte på mig", sa Johan. Han drog henne bort från havet och mot vägen ovanför.

Det hade redan börjat ljusna när de var framme. De hade lyckats få tag på ytterligare en taxi och åkt hem under tystnad.

Johan vaknade inte förrän vid tiotiden morgonen efter och fann sig ensam i lägenheten. På köksbordet låg en lapp där det stod att hon varit tvungen att åka in till sitt arbete vid åttatiden. Där stod att hennes personsökare hade gett en signal och det hade bara varit att ta sig in till polisstationen. Hon hade inte kunnat med att väcka honom men skulle dock ringa på lunchen. Hon hoppades att han skulle vara kvar när hon kom hem på eftermiddagen.

Han visste återigen inte varför han gjorde det han nu tog sig till. Han åt en snabb frukost och letade sedan reda på telefonnumret till den numera pensionerade kollegan Sture i Borängen. Han frågade om de kunde träffas eftersom han skulle ta tåget till Borängen från Helsingborg. Han förklarade att han fått fram nya viktiga fakta om Alvin Ulfvenstam. Sture hälsade honom välkommen till sitt hem men undrade varför han ringt just honom. Han svarade att han skulle konfrontera Ulfvenstam med något nytt som han fått veta, men eftersom ingen visste att han skulle bege sig dit så ville han ha ett vittne med sig.

Efter att han lagt på luren lyfte han den genast igen, men tvekade om han skulle ringa till Möller. Han bestämde att det fick vänta, lade återigen på luren, och skyndade sig sedan iväg för att undvika att vara hemma hos Vera när hon senare skulle ringa. Innan han begav sig till stationen tog han omvägen till kyrkan där prästen hade sin församling. Trotts sin omväg hann han ändå med middagståget till Borängen.

Av John Jensen 01 nov 2001 17:21