Kvinnan i forsen 21

21:e kapitlet
sommaren innan hösten

En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

När Johan kom hem var Lena i huset och donade. Hon arbetade deltid och hade hämtat sin son på daghemmet, handlat inför helgen och städade huset. Hon såg sur ut och blev inte gladare när han berättade att han skulle resa till Helsingborg. Han slet dammsugaren ur händerna på henne och gav orden om att hon skulle lägga sig på soffan. Hon släppte muttrande taget om den och förklarade för honom att tre personer snart skulle bli hungriga om hon inte lagade mat. "Tre och en halv hungriga stackare", svarade Johan och trodde att han skulle få henne att skratta. Hon blängde istället på honom och gick ut till köket för att göra det hon skulle.

Han kunde inte riktigt vänja sig igen vid hennes okontrollerade humör. När han städat färdigt var han orolig för att gå in till henne i köket. Han var rädd för att hon skulle tala om att hon ville gå ifrån honom igen. Han slog dock ifrån sig dessa tankar och klev in till henne och fann att allt var dukat och att maten stod på bordet.

Deras fyraåriga son satt och pratade i ett medan de åt trotts Lenas ständiga tillsägelser. När de ätit färdigt tog hon sig suckande upp från sin stol med ett fast grepp om magen, det såg ut som om hon var rädd för att tappa den. Hon sa att hon skulle gå upp för att stryka det som låg i tvättkorgen. Han började genast plocka in disken i maskinen.

Efteråt gick han ut och lekte med sonen och kom på sig själv med att känna det var skönt att komma ifrån sin hustru ett tag. Kände jag på samma vis innan när vi bodde ihop, tänkte han. Han konstaterade dock att han ständigt hade varit för full för att ha känt något alls.

När endast ljusen i rummet trängde bort mörkret hörde han hennes steg i trappan. Hon skällde på honom därför att han låtit sonen vara ute för länge. Hennes röda hår låg nerkladdad av svett i långa strimmor mot hennes axlarna, och tröjan, som gick ner endast till hälften över hennes blanka runda mage, hade stora svettfläckar under armarna.

Hon tog in sin son i badrummet. Johan stod utanför och hörde hur de två slogs. Han orkade inte lyssna på dem en längre stund utan gick istället ut till köket, tog sig en sockerdricka, och satte sig framför TV:n för att titta på nyheterna. När nyheterna var slut kom Lena in till honom. Hon sa att hon, efter att äntligen lyckats få sin son i säng, hade ringt Vera och hon hade lovat att han skulle få övernatta hos henne i Helsingborg. Han blev orolig. Långt inom mig kanske det finns känslor som kommer upp till ytan igen, tänkte han.

"Tänk om jag blir till besvär för henne", sa han. "Hon arbetar och det kan ju inte vara roligt att ha en främling i hemmet."
"Nu ställer hon upp så att du inte kan hitta på dumheter på ett hotell", sa Lena och skrattade. "Hon bits inte, dummer", fortsatte hon och gav honom en liten kärvänlig knuff samtidigt som hon kröp ner till honom i soffan.

Lena hade skjutsat in honom till stationen på morgonen efter att de lämnat av sin son på daghemmet. När han nu satt på tåget, och den lämnade Stockholms central, kände han att det var skönt. Han kunde inte hjälpa det men Lena börjar gå honom på nerverna. Han hoppades det skulle bli bättre efter att hon fött deras barn.

När han klev av på Helsingborgs centralstation såg den ut som han mindes från året före. Det var middag en vanlig semesterdag i juli och överallt gick folk omkring med påsar. Alla parkeringar runt färjeterminalerna var upptagna av bilar och många var de som snirklade runt, varv efter varv, för att hitta en som var tom. Vid påfarten till färjorna var köerna av trötta semesterfirare oändligt långa. Utanför Sundsbussarna såg han att många var runda om fötterna.

Han ställde sig och tittade efter prästen. De hade avtalat tid utanför stationshuset. Efter tio minuter såg han honom. Denna gång hade han ett par slitna vida jeans med tillhörande jeansskjorta. På huvudet satt en smutsig fiskarmössa dekorerad med smilemärken och hans nakna fötter pryddes av plastiga badsandaler. I handen bar han på en plastkasse från systembolaget.
"Vi ska åka till Snäckesten och bada," sa han.

Han gick förbi Johan och vidare mot Sundsbussterminalen. Johan började återigen halvspringa efter den gamla mannen och när han följt efter honom in i terminalen ställde de sig i biljettkön.

Han hade ett vagt minne av att han och "Långholmen" varit på Snäckestensbåten förut. Då hade de parkerat sig i restaurangen och supit, ätit och åkt fram och tillbaka. Nu satt han och prästen på utedäcket och njöt av den varma solen och den milda havsvinden. De satt tysta och blickade ut över sundet på den livliga passagerartrafiken tills de till slut var bortom turtrafikens stråk.

När de närmade sig land såg Johan en lagom lång och vit sandstrand.
"Jag tänkte att vi kunde passa på med att bada", sa prästen och visade att han hade två par badbyxor och två små handdukar i sin kasse. Johan tyckte dock att badbyxorna såg lite för små ut.

Efter att de legat hela eftermiddagen på stranden och solat sina kritvita kroppar föreslog prästen att de skulle packa ihop och gå och sätta sig på en bänk som stod ett stycke uppemot vägen. När de suttit sig på och prästen plockat ur en liten termos ur påsen samt vecklade ur två smörgåsar från ett foliepapper där osten mjuknat betydligt, tog de åter upp sin diskussion om familjen Ulfvenstam. Vinden som på dagen givit välbehövlig svalka hade mojnat och gjorde att kvällningen var ljum och behaglig. De satt på bänken och pratade ivrigt, tills solen talade om att snart kommer den försvinna ner i havet och att mörkret sedan skulle ta vid.

Johan småsprang till busshållplatsen och hann fram just innan dörrarna skulle till att stängas. Två platser bredvid varandra, nästan längst bak, var tomma och han satte sig på den ena sitsen. Han lutade trött huvudet mot glasrutan. Tankarna for genom hans huvud likt vinden som plötsligt vänder på en äng och inte vet åt vilket håll den ska blåsa. Först kände han sig skrämd över om att Vera skulle dyka på honom så fort han kom innanför hennes dörr. Han började planera hur han skulle avfärda henne. Nästa stund blev han orolig för att han skulle försöka få Vera i säng, för att sedan bli nobbad och få en reprimand för att ha försökt att vara otrogen mot Lena. Hans tankar gjorde resan till en enda lång pina där han både rannsakade sig själv och fann sig vara som ett vilset djur. Till slut stannade bussen.

Hon stod och väntade på honom. Hon var klädd i ett tunt vitt linne som inte dolde hennes späda axlar och ett par shorts som smet tätt runt hennes figur. Johan stannade upp och blev stående med sina två väskor i vardera handen. Utan möjlighet att värja sig fann han snart att han var omfamnad av hennes armar och att hade hennes mjuka kropp hårt tryckt mot sin. Detta är inte en välkomstkram till en kär gammal vän, tänkte han, utan till en älskare som varit borta alldeles för länge.

Av John Jensen 30 okt 2001 16:12