Tag hellre mitt bröst än mitt hår

När jag står i duschen, får jag en plötslig ingivelse att undersöka mina bröst. Då känner jag den, en liten ärta som inte funnits där förut. Eftersom jag har tid för en gynekologisk undersökning om två veckor, beslutar jag att lämna det tills dess. Min oro för knölen är ganska obefintlig.

Gynläkaren bekräftar, att det mycket riktigt finns en knuta där. Han skickar mej genast på mammografi, vilken inte visar någon knöl. Kirurgen jag träffar är noggrann och tar ett prov från mitt bröst, trots att han tror att det är ofarligt. Om jag inget hört inom en vecka, kan jag leva lugnt.

Det gör jag också, tills läkaren ringer och lämnar beskedet att jag har elakartad cancer. Kanske behöver de endast skära bort en bit eller så måste de ta hela bröstet. Det kan bli nödvändigt med strålning. Nej, inte strålning. Jag ser framför mej hur mitt huvud ser ut som en biljardboll. Det skulle jag inte klara av, håret är det bästa jag har.

Eftersom jag är ensam hemma med min son, som turligt nog parkerat sej framför videon, låser jag in mej på toaletten. Där vid spegeln passerar hela mitt liv revy på tio minuter, ett liv som varat i fyrtiotre år. Förbereder mej till och med för att dö. Sedan samlar jag anletsdragen och går in till min son.

Vad säger man till en treåring, vars mamma har cancer? Han får bara veta att jag måste läggas in på lasarettet för operation, men förstår nog inte riktigt. När jag tar av mej kläderna på kvällen, undviker jag att titta på mitt sjuka bröst. Det är inte riktigt mitt, någoting ont har tagit det i besittning.

Dagen därpå går jag till arbetet för att städa undan en del, vem vet om jag kommer tillbaka. Försöker att vara precis som vanligt mot oförstående arbetskamrater.

Jag har inte ringt till mina släktingar och berättat, men då jag möter mor den kvällen, kan jag inte tiga. Eftersom min självkänsla är låg, tror jag inte att någon bryr sej om att jag har cancer, utan rädslan, oron och olyckan är min, bara min. Försök inte ta det ifrån mej, lite martyr kan jag väl få vara.

När jag vaknar upp efter operationen har jag fruktansvärt ont i min arm. Där jag ligger i min ensamhet och smärta, blir jag så ledsen, tårarna rinner nerför mina kinder. Då följer de mej till avdelningen, så jag kan ringa till min familj. Vilken fantastisk vård vi har! Varför finns det ingen människa som kan ta sej tid att prata med mej? Inte kan jag ringa till min man på hans arbete gråtande och nyvaken. Det är närhet jag behöver just nu, inte en röst flera mil härifrån.

Dagen efter kommer, som sej bör, en kurator för att prata med mej. Sådana är rutinerna, dem kan man inte rucka på. Visst nu känns det bättre. Båda mina bröst finns kvar, de har tagit bort en tårtbit från det vänstra. Det var tur, för det bröstet har alltid varit större, nu är de ungefär lika stora.

Mina små bröst är ändå ingenting att skryta över.

Det känns som om jag vunnit högsta vinsten, när sjukdomen inte har spridit sej till lymfkörtlarna. Jag får gå på strålning i sex veckor, vilket inte påverkar håret. Eftersom lasarettet ligger tjugo mil hemifrån, bor jag på patienthotellet under veckorna. Första gången jag sitter på onkologen, tänker jag bara "dödens väntrum". Sjukdom och död är någonting som aldrig diskuteras under den här tiden. Vi är en grupp kvinnor som umgås och har trevligt, solar, promenerar, cyklar, går ut och äter. Friska människor kallar vi oss.

När sedan livet återgår till det normala igen, kommer en tid med depression. Då först förstår jag att jag har faktiskt varit sjuk. Människor har så svårt att hantera och bemöta andras svårigheter och tycks tro att det bästa är att tiga ihjäl allt som är svårt.

Nu är det nio år sedan cancern kom in i min kropp och jag känner mej i högsta grad frisk och levande. Har bestämt mej för att hålla den ifrån mej. Jag har gått upp i vikt, vilket har gjort att fettet fyllt igen hålet efter den lilla ärtan.

Som man brukar säga: "AV ERFARENHET BLIR MAN VIS."

Av Vivi-Ann Bryggman 29 okt 2001 15:50