Slicka inte uppåt

Dessa fakta kommer från Dr. I. Lismig som avslutat sin avhandling i ämnet. Han har under ett tiotal år gjort en ingående studie som entydigt visar att förhållandet mellan rövslickeri och så kallad poris tungus har ett samband. Nedan följer lite fakta ur rapporten som presenterades på seminariet "inte utan min spatel".

Dr. Lismig hävdar att det första tecknet uppstår i varierande åldrar, utan hänseende till könstillhörighet. Det konstanta jakandet är det utmärkande draget hos personer som sedemera utvecklar poris tungus. Dessutom visar det entydigt att det undantagslöst slickas uppåt.

Det gör förvisso att nacken klarar påfrestningarna bättre, men det möjliggör också följdsjukdomar av typ "giraffhals" mer vanliga. Dessvärre är fullt utvecklad poris tungus socialt hämmande då både färg och lukt är avstötande. Därför märks den sällan hos personer som tillhör det absoluta toppskiktet inom näringslivet eftersom deras väg till toppen skedde för förhållningsvis ganska många är sen, innan utbreddningen. Det är både beklämmande och upprörande att antalet fall av den fruktade sjukdomen ökat lavinartat sen mitten av 90-talet och till dags dato. Dessvärre ser vi enligt Dr Lismig fram emot vidare stegring.

Hur ska man då kunna hejda denna stegring? Naturligtvis genom att skära bort varbölden som infekterar. Men att få bort roten till det onda kräver stora samhälleliga förändringar, där saker som svågerpolitik, mindre lön för lika arbete och enväldiga chefer hör till nyckelorden. Det kan tyckas som en enkel åtgärd men är icke desto mindre svår att genomföra. En hög chef som vill vara anynom på ett privatägt storföretag citeras på sidan 44 i rapporten: Det finns ingen anledning för mig att vara missnöjd med nuvarande ordning. Det bjuds på middagar, fjäskas och leder även till en och annan avsugning. På såna premisser förstår man att det inte föreligger någon större önskan om förändring.

Dr. Lismig avslutar sin rapport med att hänvisa till var och en. Vi bör iaktta oss själva med större skepsis och ifrågasätta vårat eget beteende. Det så kallade vardagsslicket kan vara en grogrund till det så kallade direktörsslicket, och bör inte ignoreras. Han förslår också att vi med samma regelbundenhet som vi borstar tänderna bör undersöka tungan och dess färg för att i tid hinna upptäcka symptomen och på så vis hindra vidare utveckling.

Men det är att överdriva tycker jag, för jag ligger väl inte i riskzonen?!?

Av Lena Vikberg 29 okt 2001 10:05