Per Hagman har en ny mobil

Per Hagman står med ena handen bakom ryggen och väger lite på ena foten. Han läser sin novell "Glittrar" ur senaste boken Skugglegender. Publiken är gles, på första raden sitter tonårsflickorna framåtlutade, hänger fast vid varje ord, tio rader bak sitter gubbarna med rödvinet och fnyser och frustar fram hånskratt. Men främre raden sitter som klistrade, hänger fast vid varje ord. Ingen skriver som Per Hagman. Hans poesistil blandade med raka adjektivlösa iakttaganden berör, fångar, gör nästan ont. Man känner inte igen sig till en början, men efter en läsning är det precis så man alltid känt.

"Du tänker: om du bara gav mig en blick, om du bara gav mig en chans. Då skulle jag breda ut nåt mjukt på en plats mittemellan hjärta och disco och säga: Den här platsen den är din och min och den är det tills vi dör.
Du tänker det när du stiger upp på morgonen.
Du tänker det när du går till sängs på kvällen.
För du är en sån som aldrig stannat uppe och sett vad som står skrivet i stjärnor. Om såna som glittrar."

Så slutar Per Hagman sin novell och går av scenen. Han förflyttar sig fort, fort på långa ben men jag lyckas vinka till mig uppmärksamhet och presenterar mig som den som ska intervjua honom. Han hämtar sina saker, ett glas vitt vin och vi går till intervjurummet. Det ligger vägg i vägg med barscenen där vem som helst får läsa sina verk och mumlet som hörs igenom är lagom lågt och ger en hemtrevlig känsla. Per drar åt sig sina Marlboro Medium och jag ger honom en lidande blick. Berättar om min bihåleinflammation, hosta och höga feber och han lägger förskräckt ifrån sig cigaretterna innan jag ens kommit in på detaljerna. Han dricker lite vin istället och jag sätter på bandspelaren.

Vad ville du bli när du var liten?
- Jag hade aldrig några drömyrken när jag var liten, som brandman och så. Först när jag var tolv, tretton år ville jag bli popstjärna - som alla andra.

När visste du att du ville skriva?
- När jag var tolv skrev jag en massa låttexter men jag var fullständigt obegåvad när det gällde att skriva låtar. Så utvecklades låttextskrivandet till tonårspoesi och på den vägen är det.

Vad var det första du skrev, som du tänkte skulle bli nånting "nu ska jag skriva?"
- Du menar förutom låttexter? Jag tror att jag hade en konstig idé när jag var elva om att jag skulle skriva en cowbowhistoria som blev tio sidor lång. Väldigt actionspäckad. Det är nog första gången jag frivilligt skrev nånting själv och tyckte att det var kul. Faktum är att jag hittade den texten när jag var tjugo kanske och hade väldigt roligt åt den.

När kom du på att du ville vara författare?
- Jag har aldrig tänkt att jag ville bli författare. Först ville jag bli popstjärna men så fick jag inte det så jag började skriva poesi istället. Men det var aldrig nån tanke om att bli författare. Det känns fortfarande som om det är en engångsgrej varje gång jag skriver en bok. Författare är ett sällsynt oglamoröst yrke och ingenting man vill bli. Trötta farbröder med skägg liksom.

Hade du inte tänkt att du skulle bli nåt annat?
- Jag jobbade mycket på resturang förut, det tycker jag fortfarande är otroligt roligt. Om jag inte skrev så skulle jag nog jobba inom den branschen. När jag känner att jag är helt tom på saker att skriva så tänker jag alltid att jag borde ta nåt resturangjobb.

Men nu när du är författare tycker du fortfarande att de bara är gamla gubbar?
- Nä det är klart att jag träffar författare som är i min ålder, och jag hoppas att jag inte är nån gammal gubbe... Svenska författare är på det stora hela ganska trista människor. Jag umgås inte så mycket med dem, litteratur- och bokbranschen har aldrig varit min grej egentligen. Det är inte sunt att vara kär i ett yrke och sen få det yrket och bara umgås med folk i samma värld.

Han sträcker sig efter cigarettpaketet med en frånvarande blick men minns plötsligt mina lidande bihålor och lägger ifrån sig dem. Jag frågar vilka författare som influerat honom att skriva på det speciella sätt som han gör. Att jag inte vet någon annan som skriver så.
- Oj nu blir jag smickrad, säger han och ler. Jag läser ju fruktansvärt lite böcker, det är en sak som jag tycker är väldigt synd. När jag var yngre läste jag mycket svensk poesi av unga poeter som var jämngamla med mig för tio år sen. Bruno K Öijer till exempel, och Lukas Moodysson tyckte jag väldigt mycket om. Det började med att jag av en slump läste en artikel 1986 om en kille som skrivit en bok som hette Svarta hål och gick och köpte den och tänkte wow, kan man skriva så här. Jag öppnades för en kärlek för språket, för att leka med formuleringar. Det är en otroligt skön ingång till att skriva, att börja med poesi. Många författare börjar som poeter och efter ett antal diktsamlingar blir det romaner. Det är väl så att jag har någon form av unik egen röst.

Är det någon av böckerna som är självbiografisk?
- Den eviga frågan. Allt jag skriver är väl mer eller mindre självbiografiskt men det är ingen bok som handlar om mig helt och hållet. Det är ingen som är rakt av självbiografisk. Det man skriver är ju alltid en produkt av den man är själv, om jag skriver en historia om indianer och cowboys idag skulle den ändå vara färgad av mitt liv även fast jag aldrig varit cowboy eller indian.

Varför är det så svårt att få tag på dina böcker?
Den frågan får jag väldigt ofta. Det ska du egentligen fråga mitt förlag, jag har ju förlorat massa pengar på att de inte finns tillgängliga. Pocketupplagan av Cigarett tog slut våren 1992 och sen dess har den inte funnits. Vad jag förstår så är den stulen på de flesta bibliotek. Men nu är det prat om att ge ut en nyutgåva av Cigarett eller kanske alla de tre första men jag vet inte hur det blir.

Vart får du inspirationen till att skriva alla sjuka saker? Alla är ju mer eller mindre vridna, i Pool till exempel.
Tycker du? Ja, Pool är ju ganska skruvad. Jag kom att tänka på det i efterhand att när den kom 1993 var det innan hela pedofilhysterin började i Sverige. Folk visste ju knappt vad pedofili var. Vissa scener i den boken är ju väldigt perverterade, huvudpersonen går verkligen igång på små barn, tittar på barnskönhetstävlingar och tänder mycket på det och jag tror att om den boken hade skrivits några år senare hade mitt förlag krävt att jag tog bort de delarna. Det är ju lite roligt. Men alltså, utan att jag är en sinnessjuk människa så tänker ju alla människor sinnessjuka tankar. Nä jag kan faktiskt inte svara på din fråga, säger Per Hagman till slut och ler igen, fast han just sagt en hel massa saker. Frågan är i och för sig väldigt svår och svaret var helt tillfredställande. Överger mina litteraturrelaterade frågor och undrar varför så många som intervjuar Per Hagman fokuserar på hans utseende. Han ser förvånad ut och håller inte med. Jag nämner artikeln i Amelia för nåt år sedan då han ligger utfläkt i en säng och en artikel i Darling med rubriken "Per Hagman - ursnygg författare".

- Men det gör väl ingenting, det kan ju bli en ganska tråkig intervju om man i en vanlig tidning bara pratar om nån bok som majoriteten av tidningsläsarna inte har läst. Då kan det vara kul att fokusera på något annat. Men jag är en sucker för komplimanger. Jag blir hundra gånger gladare om någon säger att jag är snygg än om nån säger att jag har skrivit en bra bok. Det bottnar väl både i någon slags dålig självkänsla men även i att jag inte fått höra det speciellt många gånger. Om jag hört det massa gånger skulle jag ju inte behöva höra det mer, fast det är klart, man kan ju vara omättlig när det gäller yttre komplimanger... Och Amelia som är en stor folklig tidning, jag blev jätteglad när de ville ha med mig i sin tidning. De sa att alla bokmänniskor skulle ligga i sängen, förläggare och författare. Sen visade det sig att det bara var jag som gått på det där, jag låg där halvnaken och alla andra var fullt påklädda. Men jag är ju bara en glad bimbo som bara blir lurad till grejer.

Jag vet inte vad jag ska säga mer, utan stänger av bandspelaren. Per dricker ur sitt vinglas. Jag lägger undan blocket och bandspelaren och tar fram mobilen för att sätta på ljudet. Påpekar att vi har likadana telefoner och Per säger "ååh men det är ju den där färgen jag ville ha." Jag föreslår att vi byter, och han går förvånat med på det.
- Oj det här blev plötsligt den trevligaste intervjun någonsin, säger han och pillar ut simkortet med en kniv. Så byter vi telefoner, och han signerar en bok till mig och jag signerar en sourzebok till honom. Fast jag inte är med i den. Jag går ut från Berns, leende dörrvakter öppnar gladeligen dörrarna för att släppa ut mig som aldrig kommer att passa in där, men vad spelar det för roll. De underbaraste böckerna i världen visar sig ha en lika underbar författare. När jag kommer hem lägger jag mobilen på bordet bredvid min säng. Den avger en doft av vitt vin, rök och dunkel tvål. Jag lyssnar på min inspelning av Glittrar och luktar på min telefon.

"Om du bara gav mig en blick, om du bara gav mig en chans. Då skulle jag breda ut nåt mjukt på en plats mittemellan hjärta och disco och säga: Den här platsen den är din och min och den är det tills vi dör."

Av Kee Leong 29 okt 2001 16:51