Bara ett kilo till, eller två

Nu så, nu börjar det likna något. Bara ett kilo till, eller två, sen är det perfekt. Då kommer magen att vara helt borta, inte puta ut alls och jag kommer att vara den lyckligaste människan i världen. Jag vägde 63 kilo till mina 181 cm och tyckte fortfarande att jag var "lite rund om magen."

Det började med att jag skulle följa med en kompis till ViktVäktarna, enbart som moraliskt stöd. Jag var själv ganska tillfreds med hur jag såg ut, absolut inte nöjd, men det var helt okej. Lite skadeglatt tänkte jag att det för en gångs skull kunde vara roligt att vara den smalaste i ett sällskap. Jag blev så uppblåst av min egen förträfflighet att jag dristade mig att gå upp på vågen bara för att få höra hur perfekt jag var.

Jag ler lite överlägset mot konsulenten och sträcker fram handen för att få min guldstjärna när hon istället sträcker fram ett kort där min nuvarande vikt och min målvikt står skrivet. Det skiljer 12 kilo. Fyra månader senare har jag gått ner femton kilo och tycker fortfarande att min mage är för stor.

När detta hände var jag över tjugo år, var förlovad, hade jobb, vänner och familj. Ändå blev jag fullständigt fixerad vid min vikt. Det enda som gällde var att gå ner. Målvikten hägrade för när jag kom dit skulle alla mina problem vara borta. Problem som jag inte visste att jag hade.

Att det finns pengar att tjäna på utseendefixering och viktnojor det råder det ingen tvivel om. Frågan är bara vem som tjänar på det. Jag tror ViktVäktarna är en av alla de tusentals som profiterar på vår ångest att inte se ut som om vi stigit ur en amerikansk sit-com.

Men hela grejen med att sträva efter det ouppnåeliga är så stor, så mycket pengar är på spel att det är betydligt fler än tidningar och bantningsföretag som vill ha en bit av lågkalorikakan.

Det handlar om samhället i stort. Det klagas på att unga människor inte bryr sig, inte orkar bry sig, om politik och andra viktiga saker. Jag tycker inte alls det är konstigt för all deras energi går åt att ömsom försöka se ut som den retuscherad modellen på tidningsomslaget, ömsom till att hålla ångesten i schack för att det inte lyckas.

Vi fullständigt dränks i uppmaningar om hur vi ska bli lyckliga bara vi ser ut på ett visst sätt. Varenda vecka skriker löpsedlar ut hur vi ska gå ner 50 kg på 2 timmar och på det viset kunna visa oss på badstranden. Vi blir hjärntvättade i ordets rätta bemärkelse för det vi strävar efter existerar inte. Vi blir inte lyckliga av att bli smala, däremot är det inte helt ovanligt att det är tvärtom.

När man väl hittar något man tycker är roligt, en hobby, ett intresse som man mår bra av, som inte framkallar andningssvårigheter och en förvrängd självbild. När kroppen får lite lugn och ro, slipper stå i fokus dygnet runt, slipper att ständigt bli granskad och bedömd, då brukar den belöna oss genom att utstråla välbefinnande och hälsa, vilket inte alltför sällan innebär att man faktiskt går ner de där kilona som man ville ha bort från början. Eller så gör man inte det, för det är inte meningen, men man mår förbaskat bra ändå.

Men det är i en perfekt värld, för om vi inte ständigt går om kring och tänker på hur vi ser ut, utan orkar vända blicken utåt, orkar ta itu med andra saker, orkar ifrågasätta och kräva saker då blir det ju jobbigt. Istället trycks vi ner med att vi aldrig duger, för tro inte att det räcker med att du går ner de där fem kilona för när du väl gjort det så är det nåt annat som saknas eller är för mycket.

Det är jättesvårt att bryta mönstret av självförakt, men det går. Börja med att fråga dig själv varför du vill gå ner i vikt och nöj dig inte med det första mesiga "för min egen skull" utan fråga igen och igen. Ta sen itu med den verkliga anledningen till att du är missnöjd med din, högst troligt, alldeles perfekta kropp.

Av Kajsa Kallio 27 okt 2001 14:10