"Vad du än gör, håll dig borta från London"

På bordet står tända ljus, ett fat med räkor och tillbehör och tre tomma vinflaskor. Värdinnan korkar just upp den fjärde.

- Jag har ställt in min resa till London, säger Lena plötsligt. Petra ställer ner flaskan på bordet.
- Varför då?
- Har ni inte hört vad som ska hända där i helgen?
- Jaså, du menar det! säger Sara med lätt uttråkad min och ser menande på Eva som nickar instämmande.
- Vadå? Berätta! säger vi andra i kör.

Vi får höra att en kollega till Lena berättat för henne att hans frus väninna just kommit hem från London. Där hade hon hittat en plånbok, innehållande både identitetshandlingar och en stor summa kontanter. Väninnan kontaktar ägaren, en ung, mörk man som blir väldigt tacksam och frågar henne vad hon vill ha i hittelön.
- Jag vill inte ha nån hittelön, säger väninnan och efter en kort diskussion sänker mannen rösten och säger i förtroende: "Vad du än gör, håll dig borta från London nästa helg." Hon kontaktar polisen som visar henne foton av misstänkta terrorister. Mannen med plånboken är en av dem...

Vi som inte har hört historien tidigare ryser av obehag. Sara och Eva himlar med ögonen.
- Det där är en skröna, utropar Sara. Det går massor av såna där historier. Det finns flera varianter där tjejer hittar plånböcker eller ger ett par sedlar till killen framför i kön som inte har tillräckligt med kontanter. Alla dessa tjejer har blivit varnade för att befinna sig i London vid en viss tidpunkt och när de sedan kontaktat polisen har killen visat sig vara misstänkt terrorist.

- Och än så länge har ingenting hänt. Jag tycker defintitivt att du ska resa till London, säger Eva och tar en klunk av vinet.
- Nej gör inte det, säger Karin förskräckt. Tänk på barnen. Vad ska de ta sig till om det händer dig något!

- Ska man tänka så, skulle man snart inte kunna gå utanför dörren över huvud taget, kontrar Sofia. Vi kan inte låta oss skrämmas på det där sättet.

Tjejmiddagen befinner sig snart i två läger. Eva, Sara och Sofia som tycker att man ska fortsätta leva som vanligt. Lena, Petra och Karin som tycker att man absolut inte ska ta några risker. Själv lyssnar jag storögt och känner att jag håller med båda parter. Det lutar åt att jag sållar mig till de fegas skara, samtidigt som jag fylls av ilska över att min egen frihet ska behöva inskränkas för att världen består av ett antal galningar som inte drar sig för nånting. Eller är det min egen rädsla som utgör själva begränsningen?

Tjejerna runt omkring mig är alla vana resenärer. Flera av dem har rest jorden runt. De har sett misär och fattigdom i Indien och Afrika. De har vandrat i Sydamerika och provat på jetsetliv i Cannes. De har luffat i grekiska övärlden och bilat genom hela Europa. Och så har de varit au pair och utbytestudenter i USA, några av dem även i Australien, och rest på vinst och förlust till Asien. För dem är resandet en livsstil. Några av dem har fortsatt resandet även efter att de fått barn. Och det funkar bra, säger de. Det krävs lite mer planering, men ingenting är omöjligt.

Nu låter de flesta tveksamma när vi pratar om våra semesterplaner framöver. Med allt som har hänt, är det inte längre självklart att bara kunna sticka iväg ut i världen. Inte ens en tripp till Disneyworld känns särskilt tryggt.

Men Eva hävdar bestämt att hon minsann inte tänker avboka sin resa till Thailand i nyår. Samtidigt erkänner hon att det känns bra att det inte blev New York, som de först hade planerat. Då hade hon nog övervägt att avboka.

Jag tänker på charterresan som jag och min familj planerat till våren. Kreta i maj borde väl vara ofarligt. Men man vet ju aldrig. Hemma har vi pratat om strunta i resan och istället unna oss en ordentligt skidsemester i fjällen. Och så kan man ju alltid hoppas på en fin sommar här hemma i Sverige. När jag säger det får jag halva gänget emot mig. Den andra halvan nickar förstående.

- Du hade ju också tänkt åka till London, säger Sofia förebrående. Har du glömt att vi skulle försöka få biljetter till Mamma Mia?
- Ja, de är väl billiga nu, skrattar Petra hest.
- Äsch, Mamma Mia, säger jag svävande. Den sätts säkert upp i Stockholm snart.
- Javisst, väntar du tillräckligt länge kanske den till och med sänds i TV. Då behöver du inte ens lämna huset!

Vi uppehåller oss vid tanken på vad det skulle innebära att inte våga resa iväg nånstans. Våra kunskaper om främmande länder skulle bli begränsade till vad andra har att berätta. Resetidningarna och TV-bolagens reseprogram skulle bli vår länk till omvärlden. Kvällen är slut och vi skiljs åt. Jag står i porten och ser hur mina vänner ser sig vaksamt omkring medan de promenerar hemåt. Själv avstår jag från att ta tunnelbanan och ringer efter en taxi.

Det är fredag morgon och jag är på väg till jobbet. Funderar på samtalen vi hade i går kväll. Jag passerar receptionen och ser två väskor som inte verkar höra hemma hos någon. Jag studerar väskorna fundersamt medan hissdörrarna går igen. Tar med mig posten till skrivbordet. Ser inte det ena kuvertet lite misstänkt ut? Jag borde kanske ringa säkerhetsavdelningen...

Av Monica Häggkvist 26 okt 2001 09:48