Flygrädsla

När det hände i USA, ni vet alla vad jag pratar om, World Trade Center, då satt jag med mina flygbiljetter på skrivbordet och skulle bara jobba en dag till, sen skulle jag ut på en långflygning.

Sista dygnet så sov jag knappt, jag utvecklade min hypokondri till att bli en superhypokondri. Jag hade ont i varenda muskel och jag var övertygad om att jag skulle
få hög feber och bara bli liggande utan att kunna ta mej ut till Arlanda.

Så kom dagen, min son hämtade mej och körde mej till flyget, vi satt i bilen och pratade och missade avfarten till Arlanda, hur kan man bara missa den? Det var bilar i högerfilen så vi kunde bara inte byta fil snabbt.
Men var i helskotta var nästa avfart?

Vi körde och körde utan att det doek upp någon ny avfart. Vi fick åka en bra bit innan det kom en avfart, det måste väl vara fler än vi som gjort den här tavlan? Till slut kom den, nästa avfart, och jag började tänka på om det var
ett olycksbådande tecken att jag skulle låta bli att flyga idag, jag skulle helt enkelt inte åka till Arlanda. När vi kom fram så var det lika förvirrande som vanligt, även fast
jag är ute på Arlanda så gott som var tredje månad så ser vägen annorlunda ut och det pågår hela tiden någon form av nydragning av väg där. Dessa förbannade taxichaufförer som liger I bakändan på ens bil, jag haller hastigheten och kör inte för sakta men likt förbannat så har jag alltid en taxi halvvägs in i bagageluckan på min bil, okay, okay
taxichaufförer är ute på Arlanda varje dag och hittar som I sin egen ficka, men ni kanske skulle ta lite hänsyn till att vi andra som kör dit kanske aldrig har varit där och inte vill köra fel när man ska hitta rätt terminal och rätt ställe att parkera på och kanske dessutom är stressad på grund av resan eller att man ska lämna eller möta någon.

Väl inne I p-huset så vet jag att man ska parkera på samma våning som gångbron är över till terminalen. Det fanns ingen p-plats på den våningen sa jag fick köra högre upp i
huset. Eftersom jag har tunga väskor så tar jag hissen till den våning där gångbron är. Varför är inte våningsplanen utmärkta i hissen? Det står inte var man ska gå av för att komma till gångbron men det är väl lite extra krydda i tillvaron.

En släkting till mej, ska inte säja vem åkte till bottenvåningen och hittade inte ut och över till flygplats terminalen. Väl inne så får jag min dom vid incheckningen, du får bara ha med dej en resväska.

Jag har två, jag har alltid med mej två. Jag chansar och packar det jag absolut måste ha i en väska, och det som jag vill ha men som inte är nödvändigt i den andra, blir jag nobbad så lämnar jag den minst attraktiva väskan till sonen som följt med mej ut.

Jag ska ju vara borta i 3 månader enligt min biljett och ska resa till andra sidan klotet, tre anslutningsflyg, ska ju inte "bara" till Köpenhamn och bara över ett veckoslut.
Har kollat noga det där med hur mycket bagage man får ha med sej, om jag reser åt andra hållet runt jorden via USA så får jag ha med mej 2 väskor men inte om jag reser runt jorden via Malaysia. Varför förstår jag inte. Jag brukar blinka med ögat och vara trevlig och få med mej bägge mina väskor men den här gången gick det inte så sonen fick ta med min andra väska hem.

Mitt handbagage har nog alltid varit lite för stort men jag tycker om att vara förberedd för mitt bagage brukar alltid, så gott som alltid vara försvunnet vid slutdestinationen och då är det bra med ett ombyte i reserv.

Sen vid långflygningar så är det så mycket jag vill ha med mej som våtservietter, magnecyl, smink, halstabletter, vattenflaska och böcker. Jag vill vara förberedd på att ha allt jag kan behöva när det ibland tar mej nästan 2 dygn från dorr till dörr och man mår ganska pyton på långresor.
Vet inte om det var en strängare person i incheckningen eller om det var på grund av vad som hänt i USA och att det var striktare nu.

Jag hade förväntat mej längre tid för incheckning men det gick lika snabbt som vanligt. Väl ute i gaten när jag var på väg ombord till KLM mot Amsterdam så kände jag den bekanta flygrädslan pirra i magen som malde på om att
det var inte försent att vända om.

Ingen som känner mej förstår att jag är flygrädd för det syns inte på mej och jag är oftast en klippa för andra.
Kommer snabbt ner till Amsterdam och nu har jag 2 timmars väntan innan nästa anslutningsflyg. 2 timmar är det precist lagoma, man hinner gå runt och röra på sej och få igång blodomloppet efter en resa och inför nästa resa.

Så var det dags för incheckning till Malaysia, även nu med KLM, men nu är incheckningen mycket mera noggrann och det öppnas handbagage vilket jag inte brukar se så ofta och i dag öppnas så gott som varenda väska. Många av passagerarna har saker som ger utslag i detektorbågen, varför förstår jag inte. Om man lägger upp det man har i fickorna i korgen där handbagaget går igenom röntgen så slipper man ju ta extra tid för övriga passagerare och man slipper vända ut och in på fickorna och gå igenom bågen gång på gång.

Jag är inte lika rädd som jag brukar vara och jag tror att det är föer att jag inser att det är nog säkrare än nånsin att flyga efter en sån här sak som hände i USA.

Resan till Malaysia tar 12 timmar och 5 minuter. Jag äter allt man får, men långsamt och utstuderat för att få tiden
att gå. Jag läser tidningar och böcker och ser på film ända tills ögonen går i kors och jag kan sova. Är avundjsuk på dom som bara sätter sej ner och sover sej genom en hel flight. När jag väl somnar så sover jag inte i mera än någon halvtimme.

Ett stort obs är att alltid ta med sej armbandsklocka när man flyger. Jag har aldrig klocka och brukar titta på min mobil för att få veta tiden och på flyget sa är ju mobilen avstängd.

Har man tur så reser man med ett flyg där man har individuella skärmar i varje ryggstöd och kan byta till den kanal där man kan se tid och var man är. Har man ett flyg med gemensamma skärmar så sitter man i ett vakum utan
tidsangivelse, vilket jag tycker är irriterande.

Nar jag reser så reser jag alltid ensam vilket är tråkigt då man inte har någon att prata med och ingen att luta sej mot när man väl lyckas att somna. Alla runt omkring mej pratar antingen något språk jag inte kan eller så är dom total asociala eller så har dom resesällskap. Tror jag har tillbringat ca några hundra timmar i luften, men ingen pratar, är alla lika rädda som jag?

Väl nere på marken eller innan ett flyg så pratar folk. Hade en gång resesällskap med en kollega på jobbet, Sven, alla på mitt gamla jobb känner Sven. Det var den snabbaste flygresan jag nånsin gjort, vi hade så trevligt och pratade kungahuset och gamla historier.

Nåväl, framme i Malaysia så har jag nu 13 timmar innan nästa
anslutande flyg. Vad gör man i Malaysia på en flygplats i 13 timmar? Jag har varit där många gånger tidigare och kan varenda affär utan och innan.

Sen börjar de mödomsama timmarna tills nästa flyg ska lyfta. Jag går långa streckande promenader runt runt på flygplatsen med bagagekärra där jag har mitt handbagage.

Sista timmarna brukar jag bedriva med att äta något, även fast jag inte är hungrig utan mera som ett tidsfördriv.
Ytterligare en varning är de matställen på flygplatsen som inte tar plastkort utan man måste växla til lokal valuta eller ta noga reda på om dom accepterar plastkort. Maerkligt att man har matställen som inte accepterar plastkort på en flygplats.

Om man vill ringa ett collect-call hem från någon av flygplatsens teleautomater så förbered er på en chock, det går att göra collect men bara till Malaysia och USA!

Det bolag som driver telefonerna är AT&T och jag skulle vilja ge dom en stor känga, eller varför inte flygplats ledningen som låter ett telebolag som bara tar collect till det land man är i och till USA härja fritt på en flygplats?
OK, det går att checka in på ett business centre en trappa upp och beställa collect call, men där tar man 18 USD i inträde och då är et ju inte collect call lägre.

Jag få nu ett totalt utbrott av förkylning, det är inget nytt då jag blir sjuk varje gång jag flyger långflygningar.
Jag vill bara sova, men var sover man på en flygplats? Jag hittar några backpackers som sover på några soffor och jag tar soffan brevid dom, tar ett par magnecyl och lägger huvudet på mitt handbagae och drar kavajen över huvudet och sover som en klubbad säl. Vaknar av att säkerhetsvakterna på flygplatsen granskar mej, jag är nog lite för gammal och för välklädd för att sova på en flygplats bland backpackerserna. Det drar ihop sej mot nästa flyg och jag tar en sista utdragen strechpromenad genom flygplatsen.
Huset är byggt som en spindel runt en stor grönskande trädgård i mitten. Det regnar våldsamt och vattnet flödar ner in i trädgården som inte har något tak.

Jag går ut i det spindelben som löper ut mot den gate jag ska till och nu är det samma utdragen säkerhetskontroll som i Amsterdam och vi blir mycket sena.

Väl uppe i luften så är jag fortfarande så trött och sjuk så jag sover utan att se en enda film och kan knappt hålla mej vaken genom måltiderna. Sen 10 timmar till Auckland.

Av Suzanne Ek 25 okt 2001 10:27