Kvinnan i forsen, del 20

Sommaren innan hösten.

En kvinna har hittats med uppskuren hals - i en fors - av tre tioåriga pojkar. Tjugo år senare mördas pojkarna på olika platser under samma vecka.

Redaktör Holmér satt och grubblade över papperet han fått med internposten samma morgon. Har jag blivit såpass gammal att jag inte är oumbärlig längre, tänkte han medan hans ögon for igenom det skrivna gång på gång. De flesta som nu arbetade på tidningen trodde att han alltid arbetat där. Men han hade börjat sin journalistiska bana i Borängen. Holmér hade inte varit nöjd med att arbeta på en liten ortstidning. Därför hade han sökt till den borgerliga Stockholmstidningen i mitten av femtiotalet. Han hade först arbetat som nyhetsjournalist innan han till slut fått posten som redaktionschef på nyhetsavdelningen.

Han hade blivit glatt överraskad när Johan bett om att få åka till Borängen. Han hade så väl kommit ihåg historien om kvinnan i Lagabyn som så mystiskt hade blivit bragd om livet 1969. Vid den tiden, när mordet ägt rum, hade han som ny nyhetschef på tidningen tagit upp fallet på förstasidan. Även radio och TV hade hakat på, och mordet hade blivit ett av de stora olösta mordfallen. Johan hade lagt fallet med "kvinnan i forsen" på is i nästan ett år nu. Han gillade att Johan var försiktig när han arbetade, att han inte var som journalisterna på kvällspressen. När de sniffat upp något kan de inte sluta, tänkte han bekymrat. Han ryste vid tanken om av vad kvällspressen skulle gjort med det som Johan hittills letat fram om "kvinnan i forsen"

Kvällspressen är tidningens värsta konkurrenter, inte TV och radio, tänkte han. Han började sedan åter läsa vad som stod på lappen. Där stod att tidningen gav honom erbjudandet att få gå i förtid vid femtiofem års ålder. Han skulle få bibehållen lön tills han uppnått sextiofem. Det stod även att hans efterträdare skulle utses av tidningens styrelse, men han misstänkte redan vem det skulle bli. Han hade hört att Stenhammar träffade ägaren Fallenheims dotter.

Han tyckte inte om Stenhammar. Från första stund när han fått se hans självbelåtna uppsyn ogillade han karln. Han misstänkte nu att Stenhammar sålt uppgifter från redaktionen till kvällspressen. Turligt nog visste Stenhammar inte mycket om Johans arbete med de tre mördade männen från Lagabyn och så skulle det förbli. Holmer blev avbruten i sina tankar därför att framför honom stod nu den man på tidningsredaktionen han ogillade mest.

När Stenhammar kom in på Holmérs kontor såg han att den gamla mannen satt och grubblade över ett dokument han hade på bordet. Stenhammar väckte Holmér i sina grubblerier med en lätt harkling. Holmér viftade avvärjande mot honom. Han bad honom att vänta tills han läst färdigt.

Stenhammar stod orörlig i fem minuter och tittade på den gamle mannen. Han gillade inte att bli behandlad likt en skolpojke som väntade på att magistern skulle rätta färdigt hans uppsats. Han visste dock att relikens tid snart var förbi. Snart skulle han själv sitta på samma plats. Han hade efter några trevliga samtal med sin blivande svärfar blivit lovad Holmérs arbete. Han hade fått löfte om att hans redan rätt tilltagna lön skulle höjas väsentligt. Tillräckligt för att slippa sälja nyheter som de ratade men Putte på kvällstidningen Getingen betalade för.

Han hoppades nu att Holmér bestämt sig för att ta erbjudandet som ägaren Fallenheim och han själv präntat. Då skulle han kunna titulera sig som redaktionschef lagom till giftermålet med den tio år yngre Johanna Fallenheim.

Egentligen tyckte han inte om sin blivande fru, men hon var ett nödvändigt verktyg till att snabba på hans karriär. Hon var en bortskämd societetsunge som mest tillbringat sin ungdom med att festa och sniffa kokain.

Stenhammar hade träffat dottern på en middagsbjudning hos Fallenheims. Till familjefaderns stora förtjusning hade hans dotter fallit för honom. Hans blivande svärfar var tacksam över att han hade påverkat henne att bli vuxen och ta ansvar för sitt liv. Han i sin tur trodde att anledningen var att hon var gravid. Han var inte säker på att vara fadern men han brydde sig inte. De skulle snart gifta sig lagom tills att han fick Holmérs arbete.

När redaktionschef Holmér äntligen var färdig med sitt papper och skrev under det, vände han sig mot sin närmast underställda chef och frågade varför han så gärna ville störa honom.
- Jag ska lägga korten på borden med en gång, sade Stenhammar. Jag vet att du blivit erbjuden ett frikostigt erbjudande och om du misstänker att jag står bakom detta så har du rätt.

Holmér blev överraskad av Stenhammars oväntade uppriktighet. Han visade upp, med att nonchalant vifta med papperet framför Stenhammars ansikte, sitt påskrivna kontrakt.
- Jag kommer att var din chef denna och nästa månad ut, sade Holmér allvarligt och tittade strängt in i Stenhammars ögon innan han fortsatte, "så om du vill sätta dig på min stol så får du snällt vänta tills jag är borta."
- Självklart, det är fortfarande du som bestämmer, svarade Stenhammar och kunde inte dölja sin glädje över beskedet.

"Är jag en vinnare eller är jag en trött gammal förlora som inte orkar stå emot längre", undrade Holmér medan han såg Stenhammars överdrivet raka rygg vandrade ut. Samtidigt lade Johan ifrån sig telefonluren och trädde in på hans kontor.

- Jag skulle åter vilja börja arbeta med historien från Borängen, sa Johan försiktig.
- Vad har du kommit fram till, frågade Holmér kort i tonen. Johan ryggade tillbaka inför sin chefs irriterade röstläge. Men han hade innan sett när Stenhammar varit inne hos honom och han visste att Holmér inte gillade mannen.
- Jag vet inte hur mycket jag vågar säga, svarade Johan försiktigt. Jag har erlagt ett tystnadslöfte och jag vill absolut inte att Stenhammar ska bli inblandad.

Johan väntade en stund och tittade om han kunde se någon reaktion i Holmérs ansiktsutryck. Han tyckte sig dock se ett litet leende på hans läppar och fortsatte sedan att berätta om hur han kände.
- Efter kvällstidningarnas smaskiga skriverier om ett av offren förra sommaren, han som blev skjuten på sin gård på Mallorca, tror jag att Stenhammar säljer våra uppgifter vidare.
- Det är därför jag har materialet av vad du och Ulla fått fram inlåst i mitt skåp här bakom mig, svarade Holmér och pekar på ett stort arkivskåp med kraftiga dörrar. Minns du föresten före detta biltjuven i Göteborg som arbetat på ett daghem och som senare fått sparken när en av de två kvällstidningarna hade skrivit om honom, fortsatte Holmér. Det var Stenhammar som hade snokat, och när han kom in med materialet till nekade jag att publicera det. Tjuven hade skött sig i ett år efter avtjänat fängelsestraff, och fått jobbet som arbetsrehabilitering.
- Efter att kvällstidningen skrivit att kommunen anställde djupt kriminella på sina daghem, fyllde Johan i, fick han sluta och sedan tog det inte lång stund innan han var inne i svängen igen.
- Det tråkiga är att det finns fler fall där jag misstänker att Stenhammar har sålt uppgifter till kvällspressen, sa Holmér surt. Men det är svårt att bevisa att ägarens blivande svärson ligger bakom.

De skrattade samtidigt som de pratade om hur Stenhammars på amerikanskt kvinnliga manér hade snabbat på sin karriär sängvägen. När de slutat skratta slängde Holmér fram orden som fick Johan att tystna helt.
- Jag har sagt upp mig. Jag går i pension snart och Stenhammar kommer att ta över.
Johan tittade häpet på Holmér en lång stund, gick sedan ut från rummet och tog ett varv runt redaktionen för att lugna sig. Han gick därefter, med släpande steg och böjt huvud, in till Holmér igen
- Varför, suckade Johan.
- Jag har fått ett generöst erbjudande och min båt vid mitt sommarställe har varit alltför ensam, för många somrar, svarade Holmer. Holmér förklarade sedan att han nog ändå skulle ha tvingats bort från sin plats. Då var det bättre att nappa på erbjudandet om en tidig pension och kunna lämna stället med högburet huvud. Holmer frågade sedan, för att komma bort från sitt plötsligt uppdykande dåliga samvete, om vad det var som gjorde att Johan kunde fortsätta med sina undersökningar om "kvinnan i forsen".

Johan berättade nu om prästen. Han förklarade att han innan inget sagt därför att han hade gett prästen ett tystnadslöfte om något som rörde Ulfvenstam.
- Jag skulle egentligen träffa prästen här i Stockholm imorgon, sa han. Tyvärr har jag nyss fått ett telefonsamtal från honom om att hans besök är inställd, men istället har vi kommit överens om att träffas i Helsingborg.
- Vet du att för drygt tjugo år sedan var kvinnan i forsen mitt första nyhetsmord som chef.
Johan ruskar nekande på huvudet.
- Jag började faktiskt min karriär på en numera nerlagd tidning i Borängen, fortsatte Holmér. Det var en av anledningarna till att jag då slog upp nyheten så stort och ännu har den i färskt minne.

Holmer tog sedan upp kontraktet, vände på den och lade den med framsidan mot skrivbordsytan likt en ritual för att säga till sig själv att än har han inte slutat.
- Jag skulle vara mycket glad om min första mordhistoria, som redaktionschef på tidningen, kunde avslutas innan jag lämnar den, sa Holmér.
- Du ska få det du vill ha, svarade Johan och önskade att han skulle få rätt.

Han fick sedan tillåtelse att fara ner till Helsingborg och ett löfte om att deras samtal skulle stanna dem emellan.

Av John Jensen 24 okt 2001 13:34