En ny plan

Läs ett kapitel ur mitt manuskript...

7. En ny plan

- Vad är det som gått fel då?, frågar jag.
- Fel och fel. Allt och inget har väl gått fel. Det har bara blivit så. Ja, så är det förstås responsen jag fick från hon Törn, den kända författarinnan som själv gett ut sina dikter och blivit berömd, svarar Elisa. Hon läste några av mina alster 1993 och sa till mig att det är sällan en dikt som håller hela vägen igenom. Ibland lyckas det, sa hon, men att jag kunde läsa andras poesi.
- Har du gjort det då, frågar jag.
- Ja, lite då och då när tiden och lusten räckt till.
- Jaha, och resultatet då?

- Det blir lite egna dikter då och då, men jag känner mig så otillräcklig och så blir det lite hoppigt. Jag tycker att dikterna inte håller hela vägen, precis som hon Törn sa.
Jag kan se själv nu hur dikterna är hoppiga och hade tänkt göra något åt det, men sedan på Vårdcentralen, då förstod jag verkligen att jag aldrig kan lyckas. Jag är helt enkelt en riktig amatörpoet, slutar Elisa.

Jag skrattar.

- Vad kallar du dig frågar jag. Amatörpoet, vilket vackert ord. Jag provar att skriva in det i datorn: Amatörpoet Elisa
- Det tycker jag ser spännande ut. Vad skrev du senast då?

- Lite av varje, svarar Elisa. En satir och en med kärlek i, men ingen blev riktigt färdig.

- Måste man bli färdig någon gång då? frågar jag och tänkte själv på min konstnärsbana. Hur jag hade provat olika slags tekniker och fått avstå från akvarellmålning för att det helt enkelt inte riktigt var min grej. Alla åren som jag tränade och tränade med oljan, för att till slut komma fram till att det är porträtt jag är bäst på att måla. Hur lång tid hade det inte tagit innan jag sålt min första tavla. Den med det vackra fönstret och slingerväxten.

Jag kunde ana hur hon kände det och fortsatte därför fråga henne:

- Har du provat med fler tekniker än diktskrivande?

- Nä, det tror jag inte. Ja, kanske... svaret drog ut på tiden och det tog lång tid innan hon fortsatte. Ja, förresten så har jag provat lite löpande texter både i mitt diktande och på jobbet förstås. Där skriver jag tillsammans med Chefen och fingrarna bara far fram över tangenterna och jag vet precis vad jag ska skriva då. Sen skickar jag över det till Chefen och han ändrar och så och skickar det vidare, säger hon till slut.
- Ja och så har jag ju mina Astridar och Far och ungarna och... fast ibland känns det som om de inte riktigt förstår vad jag vill och hur jag tänker...

- Har du talat om det för dem då, frågar jag.

- Vill du läsa mitt senaste diktförsök kanske, får jag till svar.

Elisa känner sig alldeles snurrig av alla frågor Ralph ställer. Aldrig förr hade hon väl försökt svara så sanningsenligt förut. Aldrig har hon väl fått sådana frågor någon gång. Inte nog med att jag ligger sjuk, utgivningen av dikthäftet som jag nu lagt helt på hyllan och nu allvarliga frågor. Det värsta är att det lilla skeppet ännu inte hade sagt någon alls när hon då och då berättade för det om alla sina samtal med Ralph. Far i huset har åkt på kurs med jobbet och ska vara iväg ända från torsdag till tisdag. Till sina Astridar hade Elisa ännu inte känt sig mogen att berätta om sin nya bekantskap.
Jag måste först själv reda ut tankarna i mitt huvud och höra hur jag låter, säger Elisa till sig själv.
En ny plan började ta sin form i hennes huvud. För Astridarna berättar hon därför med övertygande inlevelse att nu skulle Elisa minsann måla om i hela sin skrivarlya och datorn och hela skrivbordet måste därför bäras ut. Så det går inte att nå mig på ett tag. Och ni vet hur det är när man är mitt upp i något, så står jag där med den nya rollern och färg långt upp på armbågarna, så kan jag inte svara i telefon just då. Men jag ringer eller hör av mig på mailen så fort jag fått undan, lovar hon.

Till Ralph skickar hon sin senaste dikt tillsammans med ett meddelande:

Tack för alla peppningar och samtal vi har haft!
Beträffande mitt diktembryo, så har Lill-Astrid deklarerat att den ska skickas till Aftonbladet eller till någon annan populärvetenskaplig dagstidning. Själv har jag också alltid tyckt att kvinnor som lägger sig i den politiska debatten, är en tillgång för Sverige. Ja, för kommande generationen och så menar jag. Man ska skaffa sig sätt att uttrycka det som finns i huvudet just då, fast ibland måste man förstås ändra formuleringen så att folk kan ta till sig det man vill säga.

Stora kramar från Amatörpoeten Elisa!
PS. Diktembryot bifogas här:

Bästa Fru Talman!
Jag vill tacka för besöket på eder arbetsplats
Det var en upplevelse att se de många orden
röras runt i den jättelika tvättgrytan.
Tumlas och ältas i cirkulerande virvlar runt, runt
för att till slut vara klara för själva hängningen

Talmans rådiga inlägg var alltid så vitalt blekgörande
det rätades ut som bendelband på nytvättade örngott
Partiernas olika stämmorna fäste dit slutavgöranden
mycket likt de bitande gapen på väloljade klädnypor
Hårt och oresonligt hängdes allt upp på utsedda platser

Fru Talman höll hela tiden in linfästet till höger i talarstolen medan det andra fästet surrades än här än där under inläggens tid
allt beroende på vart vinden behagat kasta riktningen
Hela arrangemanget med linor och nytvättad byk på tork
är vad jag känner till framröstad av folket för nationens bästa

Jag förstår nu att ni verkligen har Kundens bästa i centrum
och att ni utför edert arbete på ett för oss hemmafruar välkänt sätt
Resultaten av edert arbete är oklanderligt: Rent, stärkt och klart!
Det som överraskade mig mest är nog edra lokaliteter
modärna, funktionella och till synes helt opåverkade av själva verksamheten

Många tack för besöket!
Fru Elisa Gullah

Nu har hon tid för bara sig själv. Det skulle vara tyst i huset, datorn och telefonen likaså. En hel helg har hon för sig själv. Hon låter timmarna gå som de vill och sitter helt ensam i sin skrivarlya. Om två dagar, på måndag är det dags för jobbet igen. Värken är nästan helt borta och hon hade redan bokat tid med Företagshälsovården kl 13 på tisdag. De ska komma upp till hennes kontor.

- Jag, ser fram emot att få komma tillbaka till jobbet, säger Elisa till skeppet.

Det där med renoveringen av skrivarlyan hade hon tagit till med bara för att få vara helt ostörd med sina funderingar.

Hon tänker på Bosse igen och på att han sagt att hon borde göra något helt annat än det vanliga jobbet. Hade hon någon talang, eller? Dotterns och Norr-Astrids ord for omkring i rummet som små molntussar. Boken som hon haft som sin högsta önskan när hon sökte jobbet, vart hade den tagit vägen? Kan man göra något åt sina misslyckanden? Var de verkligen misslyckande, eller? Var hon en amatörpoet?
Hon sneglar mot bokhyllan och på byrån med resterna av den gamla skrivarlyan i. Hon öppnar de franska dörrarna lite försiktigt på glänt, tar en CD-skiva på måfå och startar spelaren.

Redan sent på lördagskvällen känns hennes nya plan färdig.

- Den du lilla skepp, vi får se om den tar oss till poeters drömda land eller vart den vill föra oss.

Då svarar skeppet för första gången på lång tid;

- Inte ska du väl åka ensam?

- Nej, jag vill ta med alla förstås, svarar Elisa.

Hon kopplar på dator och skriver vars ett mail till Lill-Astrid och till Norr-Astrid. Ärendet och texten är samma till båda.

Till mig skrev hon;
Ralph! Vill du följa med mig till Dublin framåt våren?
Jag har så länge drömt om att få åka dit och nu har jag bestämt mig för att ta ut den där innestående semesterveckan jag har kvar. Ja, faktiskt ända sedan jag och Astridarna hade "stora dopet" har jag känt för att åka till Irland. Du och jag ska gå på Dublin National Stadium och lyssna på en irländsk grupp.
Jag har skaffat mig en ny snygg vårkappa med slitsar i sidan, ett par nya svarta insvängda jeans och en liten matchande ryggsäck. En sådan som man hänger lite piffigt över ena axeln.

- Men boken då, skriver jag tillbaka?

Till svar får jag;

- Det känner man. Det känner man på om det är en mjuk eller en hård pärm på det man läser!

- Hur då menar du, frågar jag.

- Det får du veta mer om senare, svarar hon.

Själv lägger jag precis sista penseldraget vid mitt porträtt av Elisa och jag måste medge att det är det vackraste jag någonsin målat.

Kopia på mailet till Astridarna:

Subjekt: Vill du vara med i en bok?

Message: Min Skrivarlya är nyrenoverad och klar!
Jag har tänkt på att det kunde vara kul att skriva en bok. Själv är jag bara en amatörpoet och vill absolut ha med mina bästa vänner, för utan er kan jag inte klara mig.
Skriv det du vill och ta god tid på dig! Livet självt har inte bråttom. Min hälsa är nu tillbaka och det är ju trots allt det viktigaste man har. Resten löser sig på något sätt. Livet är underbart!
Tusen kramar
//Elisa
Ps. Jag lovar på heder och samvete och på alla krossade hjärtan, och vid alla rödblommiga soffor, att aldrig yppa om det är du själv som skrivit eller om det är jag som hittat på texten.
om du inte själv vill att jag talar om det förstås. Ds.

Sender: Elisa Gullah

Av Gun Lundberg 24 okt 2001 13:56